Aftonbladet – 22 januari 1869, sida 3

förfluten tids gestalter; lättare äfven att i bild återgifva något, som möjligtvis förr, me för längesedan, lefvat i folkinbillningen oc sedermera hunnit glömmas. Just emedan poemet ännu lefver i sin fulla, färdigbildade. popularitet, är en nöjaktig lösning af illustrationsfrågan svår, om icke i många afseenden omöjlig. Detta har dock j Isom dervid medverkat. icke afskräckt hvarken utgifvarne af den nu utkomna praktupplagan eller de konstnärer, Likasom de förra gjorde sig värda både tack och materiel vedergällning för sitt mod och sin möda, så -Järo ock den artistiska talang och -flit, som ådagalägges i illustrationerna, förtjenta af erT känsla och löford. Den storartade dikten har icke afsett någon etnografisk eller tidsbestämmande sogI grannhet i detaljer, och sådana för tecknaren vigtiga delar, som t. ex.: beskrifningarne å klädedrägter och våpen, äro: allt annat än riktiga. Det är naturligt, att derigenom måste en slitning hos illustratören uppstå emellan den sköna, fria skildringen och .sagotidens med denna föga öfverensstämmande fordringar, och i detta missförhållande torde skälet finnas att mången i vår fornhistoria föga bevandrad åskådare tycker sig icke i bilderna återfinna de varelser, hvilka hån i sin fantasi uppammat och påklädt. Professor Malmströms ifrågavarande teckningar kunna, åtminstone i helt betraktade, göra rättmätiga anspråk på att visa fantasien den rätta vägen, enär hållniogen i både interiörer och framställda personligheter har en prägel af sanning, som vi finna grunda sig på såväl traditionen söm de beskrifringar, hvilka innehållas i de fornnordiska sagorna, skulle de också tyvärr i dessa förekomma alltför sparsamt. : Mot några detaljer kunde deremot anmärkning göras. Frithiofs uppträdande är ju af Tegner förlagdt till åtminstone gränsen emellan jernåldern och kristendomens uppträdande i norden; men denna tidsbestämmelse har stundom vid en och annan detaljs tecknande undfallit illustratören, så att han användt bronsperiodens väl kända formeri t.ex. våpnen. Denna anmärkning är dock endast för kännare, gällande och inverkar ingalunda på omdömet af den artistiska uppfattningen i allmänhet. I denna råder en jemnbet, som ådagalägger: att såväl teckparen, som gravören med varmt intresse fullföljt värfvet och sökt att hvar i sin mån få del af den ära, som länge omstrålat skalden, Det finnes, eftersom vi. äro stadda på. granskning, äfven några andra anmmärkningar, isynnerhet mot bristande öfverensstämmelse någon gång emellan en och annan rad i texten och den åtföljande illustrationen. Af denna beskaffenhet synes mig t.. ex. illustrationen till ;Balders Bål vara. Tegner säger uttryckligt: Prester stodo kring tempelvägg, makade bålets bränder, bleka gubbar med. silfverskägg, och med flintknif i hårda händer. Kung med krona står bredvid sysslar kring altarrunden. Det är i-detta ögonblick Frithiof bryter in med Björn och kastar penningpungen i patnan på kungen. På illustrationen finna vi kungen med sina män alldeles icke syssla kriog altarrunden, men väl kring ett borå (ett nästan alltför tarfligt tillyxadt bord, i parentes anmärkt), der dryckeshornet tyckes nyss förut hafva gjort siw raud. Denna licentia artificis är likväl icke på något sätt skadlig för sjelfva det konstnärliga i framställningen åf situationen, det mäste jag medgifva,-men den är oberättigad i förhållandet till-poemet. Skulle man vilja nagelfara sjelfva utförandet i detalj, torde rättvis anmär nen till Kung Rings död. samt också mot Rings Drapa, likasom mot drakskeppeti Frithiof.pa hatvet, och, värst af allt, mot Björns. figur i illustrationen till Frithiof gå i landsflykt, åt hvilken konstnären otvifvelaktigt velat gifva ett uttryck af glad frimodighet, men som i träsnittet blifvit riktigt lustigt ful. Det var för rasande lustigt! Nej! Skall detta vara mitt konterfej? Är denna wgubbe,, så tjock i synen må Björn utropa med Wilhelm von Braun, är han den ungdomliga vapenkamraten och fosterbrodern till Frithiot? Björv är den älsklige bilden af hedendomens nordiske -ungdomskämpe,, säger Israöl Hwasser. Han är modig, -frisk och glad, full af letnadslust; tapperhet och krigslust. . Björn gör vikingalifvet till ett gladt minne, med hvilket man äfven på bildvingens högre ståndpunkt kan rsona sig. Men så ser han icke ut, den Björn, som illustratören framställt på ofvannämnda plansch. Jag sväfvar likväl icke i okunnighet derom, att Björn på professor Malmströms originalteckning har en helt annorlunda Karakter, än den som olyckligtvis vifvits honom i träsnittet. Detta gäller äfven de planscher, på hvilken Frithiof förefaller mer som en gammal man än den unglomlige kämpen. Man må komma ihåg, att senom de fullständigt detaljerade figurernas obetydiiga storlek Har en stor svårighet uppkommit, att å alla planscher göra personerna ned fullkomligt igeokänliga anletsdrag, och lenva svårighet har i skärningen, så förtjenstfull denna än är och vittninde om stor konstskicklighet, icke alltid kunnat öfvervinnas, Produkter, i hvilken felen skymma förtjensten, förekomma tyvärr så ofta, att det väl icke kan räknas som blindhet eller partiskhet, om man med glädje betraktar ett! arbete, der förtjensterna fo så störa, att elen blifva till en obetydlighet och att man lerför hellre räknar de förra än de setare. Detta synesmig gälla Frithiojs. saga, illustrerad af A. Malmström, der illustrationernas godhet hafva tillräckligt stor öfvervigt ör att såsom hufvudsak bemärkas: Verket ir af stor betydelse och måste inregistreras såsom en glädjefull tilldragelse i den fosterändska konstens utveckling. Hilarius. (Insändt.) Insändaren af dessa rader har endast velat ta vederbörandes uppmärksamhet på det 3 ör GR a RT o Es a a nålar nå mtd mA nr sing kunna j4 göras mot t. ex. kungens figur i illustratio-! EA SS SE sc r, An br oh Fo SR