Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 3

Iden olyckliga ej alltid kan köpa kol, så ärc fönster och väggar vanligtvis så otäta, at de icke kunna täppas till, och derföre ä1 språnget från bron mera anlitadt. Constance Donnadieu gick alltså på Invalidbron och tviflade på allt, utom på vattnets läkande förmåga. Hon tviflade till och med på den helige Thomas, som narrat henne att kasta bort tretusen francs, utan den ringaste ersättning. Att nyssnämnda helgon sjelf blef tvifvel underkastad var föröfrigt icke mer än rätt åt honom, men tviflet hjelpte dock icke den arma qvinnan. Det glittrade så förföriskt der nere i vattnet. Lyktorna på bron återspeglade sig så vackert. Der måste vara frid och der skulle hon kanske blifva ett medium. Nog kunde det vara svårt att komma upp på bröstvärnet, ty det är temligen högt, men kanske att hon kunde luta sig öfver detta bröstvärn för att bättre betrakta de glittrande punkterna på flodytan. Hon försökte att luta sig framåt så mycket som möjligt, då hon fattades i armen af en person, som plötsligt stod vid hennes sida. Det var ett beskedligt fruntimmer, som bad Constance Donnadieu att icke luta sig så der oförsigtigt öfver bröstvärnet, ty det kunde gifva svindel. Redan samma qväll hade den förolyckade spiritisten flyttat hem till det beskedliga fruntimret, som bodde någonstädes i Grenelle och höll en liten skola för små flickor. Det bor just icke mycket rikt folk i den förstaden, och de fattiga få gratis skicka sina barn till de skolor, som hållas af de andliga kongregationerna, hvarför en privatskola, hållen af ett icke-andligt fruntimmer, ej kan vara någon lysande affär. Så dålig affären i sjelfva verket var, tillbjöd dock den beskedliga skolmamsellen den stackars Constance att stanna och betrakta sig som fullkomligt hemmastadd. Hon kunde kanske hjelpa till i skolan. Fru Donnadieu var tacksam och sökte vara sin välgörarinna nyttig, men hon var i nästan fullkomlig saknad at alla kunskaper och all förmåga att handleda barn. Denna brist insåg hon sjelf mycket väl och gjorde deraf ingen hemlighet. Visserligen hade hon i det kloster, der hon uppfostrats, läst en biblisk historia, en tjock bok med heliga legender, en fransk historia, i hvilken Bartholomeinatten framställdes såsom en af veridens ädlaste tilldragelser, och hon hade också fått lära sig något geografi, der största vigten lades på indelningen i biskopsstift och på inplantandet af den sanhingen, att Petri arfvedel egentligen omfattar hela jorden; men äfven dessa kunskaper :hade hon svårt för att meddela andra, och det fruntimret, som förestod skolan, fann dem öckså mindre lämpliga att begagna vid undervisningen. Oaktadt denna fullkomliga oduglighet, såsom syster Felicite helt ödmjukt sjelf benämnde saken, ville den hyggliga skolförestånderskan likväl icke skilja från sig en olycklig, som icke kunde taga sig till något i verlden. Att vidare tänka på målning, lönade ej mödan. Att göra något annat, var lika omöjligt. En dag kom en prest på besök i skolan. Han hade aldrig varit der förr, var icke bekant med förestånderskan eller någon annan derstädes, men sade sig af intresse för undervisningen i allmänhet pläga besöka åtskilliga skolor. Han tog noga reda på allling och visade sig ytterst vänlig. Mot mig var den älskvärde prestmannen särdeles uppmärksamp, försäkrade syster Föicit6, och jag fann stor likhet i utseendet nellan honom och den her: Merlin, som ni, nadame, såg hos profeten. Jag erinrade mig mycket väl herr Merlin, vilken vid den spiritistiska stancen hade sallat på en afliden vän; som innehade nåson befattning vid den besynnerliga instituionen Immaculata conceptio. Den herr Merlin var verkligen, efter hvad ag sedan fick höra, fortfor syster Felicite, slägt till den beskedlige presten, en af de rommaste Guds män, vår tid frambragt. Jan heter Modeste. Ah, abbe Modeste! kunde jag ej afhålla nig från att utropa. Jag kom mycket väl håg, att jag hos profeten öfverraskats af ikheten mellan nyssnämnde herr Merlin och len från grefvinnan de Bassancourts salong nig bekante abbe Modeste. Ni känner honom?, frågade syster Feliite. -Ar det icke en helig man? Han kom lera gånger till skolan. Men på den tiden, et var nu i höstas, började den ena eleven fter den andra att öfvergifva skolan. Jag jar sedermera hört, att det var ett Guds : traff för att förestånderskan sällan biktade ig, och nu tackar jag Gud att äfven jag yckligt slapp ifrån det huset. Men den beskedliga skolförestånderskan ar ju er välgörarinna och hade kanske Ist ert lif? invände jag med någon föraning. På sådana saker få vi icke tänka, svaade syster Felicite och korsade sig två gåner. Vi måste först och främst söka etter ruds rike. — Förestånderskan var icke nog elig, det har abb Modeste sedermera förlarat för mig, och för ett par månader sean måste hon upphöra med sin skola. Nog yckte jag först att hon förtjente medlidande, y hon hade varit mycket vänlig mot mig, en jag förstår nu att denna vänlighet icke ar efter Guds sinne och att jag derför ej ör tänka på henne vidare. Känner ni hvart hon sedan tagit vägen ? rågade jag, och fann syster Fölicitös åsiger nästan ännu betänkligare, än Constance Jonnadieuws. Nej, svarade Felicite, det forskar jag ske efter. Abbe Modeste och min supeieure hafva förbjudit mig att tänka på den gudaktiga. Den fromme abben skaffade vig en plats uti en af de många sektionerna, om tillhöra Saint-Vincent-de-Pauls orden. lan är roin välgörare. Jag har afgifvit unnelöftet, lagt bort min fordna menniska, litt namn, mina minnen, allt, som band mig id gamla förhållandena. Jag är lycklig och yster Felicite skulle icke mera erinra sig den yndiga verlden, om icke hennes förmän beut henne att gå omkring der och öfv 4 I Än TF LA sr ar LI on ——— 10 Hö