Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 3

Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) XVIL En grå, mycket snäf ylleklädning, en hvit duk öfver bröstet och en hvit hufvudbonad, ett slags kråka med skyggen, som flaxa likt stora vingar; ett radband och understandom äfven en sax vid klädningsskärpet samt vanligtvis en påse på armen — sådan är en helig systers, utstyrsel i Frankrike och så voro äfven de nunnor klädda, som kommo till mig att begära nyårsgåfvor åt sina fattiga. Jag berättade i slutet af mitt förra bref, det jag i en af dessa systrar återfann en för, mig bekant person, hvilken jag förut kännt i en annan drägt. Syster Felicite, stanna här en stund under det jag begifver mig in till moder föreståuderskan i klostret bredvid, sade den ena af systrarne. Depna dam synes ju vara er bekant ? Menv,, invände den syster, som tilltalades med namret Felicitc, vi få ju aldrig skiljas på våra vandringar? Jag tager ansvaret på mig, försäkrade den första systern, hvilken tycktes vara en rask qvinna med beslutsamhet i sitt väsende. Om en fjerdedels timma är jag här för att hemta er... Kom ihåg, att ni använder er tid. väll tillade hon med en uppmuntrande blick, fastän något afsides, enär uppmaningen sannolikt var ämnad att icke höras af mig. Syster Felicite steg något tveksam in i mitt rum, liksom fruktade hon att begå en otillåtlig handling. Men, madame, utropade jag, som icke längre kunde tillbakahålla min förvåning, är det verkligen er, jag ser i denna drägt? Kalla mig icke madame, bad hon med bönfallande blick. Den benämningen tillhör den profana verlden. Numera är jag syster Feålicite. Hon korsade sig andäktigt, sannolikt öfver den lyckan att vara syster Felicite, och sände en himmelsk blick upp till mitt gipstak. ag erinrade mig ganska lifligt den afton, örliden vår, då samma skepnad första gången inträdde i mitt rum och skrämde mig genom sitts pöklika utseende. Hon såg sannerligen icke mindre spöke ut nu i den grå drägten med det, hvita, flaxande hufvudklädet. Madame Donnadieu eller... syster Felicite, om pi så vill, gör er det besväret att sätta er, sade jag, något nyfiken att erfara huru Constance Donnadieu, artiste peintre och spiritiste, hvilken studerade på att blifva ett medium ferivain, K uppnå den lyckan, bland som vid nyårs en stor och natuili store fre flyttat häsifrån, I men ingen hade uppehöll sig och j ade alldeles förlorat henne ur sigte, ända tilldess hon nu kom till mig för att begära Etrennes. Det är vanligt. vis vid nyåret man i Paris återfinner de förlorade fåren. . Syster Felicite berättade mig, att hon sedan hennes lilla kapital gått förloradt, hvilket jag omtalade förliden sommar, och hon icke kunde köpa den affär såsom medium, hvilket ett annat spiritistiskt fruntimmer var sinnadt att mot femtusen francs afstå, samt hon äfven varit tvungen att lemna bostaden här i huset, hade hon en afton i ytterlig förtviflan vandrat längs kajerna och komimit till Pont des Invalides, hvilken vid den tiden på dygnet är temligen folktom. Floden flöt så inbjudande, tyckte den arma qvinnan, der nere under brohvalfven. Det måste vara bra lugnt under vattenytan. När man i Paris sjelivilligt söker upp evig! heten, sker det vanligtvis från en bro, förutsatt att man icke har några sous att köpa kol för, då man stänger sin dörr, täpper väl till alla springor i fönster och väggar, tänder: på kolen och snart somnar in. Men förutom att va hvar hon