Aftonbladet – 18 januari 1869, sida 3

— kastad ur dess djup, något sorgligt spår af ett okändt och osedt skeppsbrott, men der i sjelfva verket finnas blott oskyldiga och vackra musselskal, några sjöstjernor, som för lora sitt sken med sitt lif; det gnistrande hafsskummet, som vågorna qvarlemna på sanden utan glans och lif; tunga och genomskinliga sjökalfvar, som ligga midt i sin omcifvande geleartade massa, likt gulan i ägget, stackars polyper, som ej veta om de äre efvande eller döda; någon halfsofvande krabba, som lyfter sitt fula hufvud öfver sina fina klor, för att speja efter rof; en massa alger, uppkastade på land af vågorna som förakta dem; en bit af eti tåg eller en planka, som ;j äro rysliga spillror af förlorade båtar, utan helt simpelt fartygens bortkastade, odugliga illhörigheter; en fin ritning i sanden af måsarnes spår — — sådana äro dessa stränder som omfatta Spanien, ett slags neutralt teritorium, som icke prydes af jordens alster ch icke täckes af hafvets vågor, land utan ,lommor och hafsbotten utan perlor. Till venster om staden skär hafvet in i andet och bildar en vik; som skulle vara en rod hamn, om den ej vore så grund att den inder ebbtid är nästan torr, och ser ut som tt stort, svart träsk. Under flodtiden dermot stiger vattnet nästan ända upp till huen, som mot dess våldsamhet försvaras af n naturlig stenmur, mot hvilken vågorna. ungt och häftigt slå, som pulsslagen i ett orgset och oroligt hjerta. I yttersta spetsen af den triangel, som billas af staden, befinner sig kajen, och vid ten ligger en rad af felucker, som dagligen öra frakter och grönsaker till Cadiz, samt le båtar, hvari de djerfva lotsarne gå att nöta de rika gäster, som ämna sig till Cadizviken, för att med van hand leda dem; å itt de föke stöta sin fot etmut sterrdn..