Aftonbladet – 18 januari 1869, sida 3

Under tiden hade flera af stadens egn: barn förenat sig med veteranen för att försvara sin anfailna nationalitet. Oväsende gick crescendo och nådde snart fortissimo Pojkarna svärmade omkring, skreko och kastade apelsinskal på hvarandra. De stridande partierna vexlade salvor af ord, som just icke stå i akademiens lexikon, och beredde sig med hotande åtbörder att på skarpa allvaret komma i handgemäng, då helt hastigt och som genom trolleri, en allmän och absolut tystnad efterträdde skriket, bullret och hotet. Med fullkomligaste enighet hade pojkarne inom få sekunder lemnat platsen och man såg dem uppklättra på portar och väggar och hålla sig fast i det första fönst galler de kunde få fatt uti. PomeransförsälJjaren sprang in i ett stall och försvann der; den halte hoppade upp i en täckvagn, som stod utanför stallet och gömde sig der; de öfriga och bland dem båda gubbarna, kastade sig öfver stenmuren åt flodsidan och dolde sig bland buskarne. Hela den stormande, skrikande hopen var som bortblåst: alamedan var öde, tyst och stilla som en kyrka midt i natten. N Denna hastiga och fredliga lösning, denna oförutsedda vändning af saken, denna oväntade fred, förorsakades af en ny personlighets uppträdande på scenen. Denne fredsstiftare, som så lätt lugnade de uppretade sinnena och afhögg den gordiska knuten, var icke annat än ...... en bölande tjur, som visade sig i mynningen af en gata, ledande tillalamedan; en tjur, som sedan han stannat ett ögonblick och öfverlagt om hvilken riktning han skulle taga, beslöt sig för den som förde till fontänen, dit-han rusade i fullt galopp, förföljd af en skrikande och stojande hop, öreedd med störar och på jemte rep, ätt En flyktinpen ifall han na