Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 3

lill5a ULSIAL acL VINNA DUAN ALUSLVLE IHOU andra kammaren. Men då nu förslaget hålles hemligt och man således ej kan yttra sig om detta ännu obekanta X, så skola vi inskränka oss till några allmänna betraktelser öfver vårt försvarsverk och yttra några ord om -huru vi föreställa oss en verklig folkbeväpning i hufvudsaken bör ordnas. Om vårt indelningsverk har redan så mycket blifvit sagdt och opinionen har lyckligtvis till den grad utvecklat sig, att man numera till och med hos en och annan annars ganska konservativ militär finner tankarne om dess förträfflighet ganska mycket förändrade. Vi kunna således inskränka oss att i det afseendet endast påminna om huru ojemnt indelningsverket trycker på landets befolkning, huru ofantligt dyrbart det är om alla dess äfven mindre synliga, men dock så kännbara onera beräknas, huru en alltför hög medelålder hos soldaten med thy åtföljande mindre rörlighet o, s. v. deraf uppstå, utan att man dock har ettinågon mån betryggadt försvar eller en öfvad soldat. Hvad en stam, vare sig af indelt eller värfväd arme, beträffar, så har äfven derom blifvit så mycket sagdt att vi inskränka oss till att blott påpeka dess ofantliga dyrbarhet, jemförd med dess tvifvelaktiga nytta och huru man i allmänhet tager för gifvet, att sammanförandet af en äldre, bättre öfvad stam, med den mycket yngre, mera krigsdugliga men mindre öfvade beväringen, är en ganska olycklig id6, hvars många brister vid någon eftertanka snart torde inses. Men om man för ett ögonblick ville antaga en sådan stam som nödig, så skall man snart finna att man sålunda gör en verklig folkbeväpning, det är: allmän värnepligt, omöjlig. Ty denna stam är så dyr, att näågon öfning för landets hela beväringsskyldiga befolkning icke kan komma i fråga af det omkostnader, som till dessa båda ändamål skulle behöfvas. Man måste således uttaga så mycket mer (litet men godt,). Men huru går det då med folkbeväpningsiden? När man nu vet att det just är efter ofvannämnda grunder våra högre militärer vilja omdana (d. v. 8. bitvis ändra) vårt försvarsdighet, vårt oberoende. det definitiva ordnandet af vårt försvarsväsende förkasta både indelningsverk och stam, j åtminstone stam i det begrepp man vanligen j:! ser den och här blifvit nämndt. Deremot se vi intet hinder, att anse allt det för en verklig folkbeväpning nödiga och väl öfvade befälet för en stam, en verklig cadre för densamma. Allom torde det vara väl bekant, att med vårt befäl står det kanske ändå sämre till än med trappen. En arme utan tillräckligt, fullständigt öfvoadt och krigsdugligt befäl, torde stå sig ganska slätt, huru förträfflig den annars vore. Att vårt befäl ej på långt i. när är tillräckligt, om en nödig stor försvarsarm skulle uppställas, är kändt. Att vårt befäl ej är nog öfvadt och krigsdugligt torde vara lika väl bekant. Af hvad vi ofvan yttrat synes att vi förl: Goda jordbrukare, l: tjenstemän, förvaltare m. m. är ej detsamma som godt befäl. Vi hylla således den åsigten, att befälet bör betydligt ökas, ställas på en helt annan fot; erhålla en mera fullständig, praktiskt militärisk bildning och öfning: Vi tala naturligtvis endast om infanteriet, hvilket vapen också torde vara vår hufvudsak, :vår verkliga lifsfråga. Med specialvapnen måste andra anordningar vidtagas, än som är möjligt och nyttigt för infanteriet. För det närvarande yttra vi oss endast om det senare. Hvad vi i främsta rummet anse vigtigt, är en fullständig organisation af landets hela (för infanteriet) tillgängliga befolkning, så att vid tillbud till krig hvarje värnepligtig vet hvar hans plats är och man der är färdig att taga emot honom; att hvarje vid landets aktiva försvar indelad man alltid har sitt vapen i eget förvar och dertill under fredstid kan erhålla billig ammunition för skjutöfningar; att med tross, förråder, sjukvård 0. 8. V. är så arrangeradt, att de på en viss bestämd tid kunna vara ordnade till krigsbruk; att all indelning i kompanier, bataljoner och större afdelningar länsvis 0. s. v. är fullt ordnad. Om en mängd rent militära bestämmelser, såsom staber, depöter o. 8. v., kan nu ej bli fråga. Dernäst anse vi vigtigt att ett nytt reglemente uppgöres, hvari alla paradrörelser och handgrepp uteslutas och endast de i krig, i vårt land, behöfliga rörelser och öfningar upptagas; att deri mera afseende Tästes å den spridda stridsordningen, mindre. på de hopade massornas rörelser. Detta reglemente synes mången kanske en mindre je tig sak — vi anse det för en af hufvudsakerna. Öfningarne böra, såsom dertill början redan är gjord, ske i skolan och ytterligare : emellan skoltidens slut och bevärmgsåldern, och hvilken tid vi vilja antaga från ynglingens 17:de år till dess 20:de. Sålunda erbålles för godt köp en öfning, som aldrig glömmes. Den öfning, som erhålles i skolan, kan ej bli nämnbart dyr och bör ej heller blifva ett plus, men väl ctt minus i det nu så öfverklagade höpandet af läroämnen, ty alla barns, all ungdoms håg står till de militära öfningarne, och de skola säkerligen stärka både kropp och själ hos ungdomen. Den ungdom, som ej fortsatte skolan till beväringsåldern, skulle öfvas till landets försvar till exempel emellan 17:de cch.20:de året. . I denna del af frågan torde man vara nästan lika mycket ense som i afseende på öfningen i skolan. Men denna öfning skall utan tvifvel bli ganska dyr. Dock i alla fall långt billigare än under beväringsåldern, då individens arbetsförmåga och skicklighet är mycket större och således mera värd. Dessutom torde både till ungdomens, för-1 skäl, att landet ej skulle stå ut med så stora en mindre del af beväringen och öfva denj väsende, så må man medge att detisanning!. ser ut, som om det för .dem vore omöjligt! att intränga i begreppet om allmän värne: pligt, — som dock, säga hvad man vill, är den enda räddningsplankan för vår sjelfstän: ; 4 j ; d ( äldrarnes och landets båtnad dessa öfningar böra ske på söndagar och socknevis eller på annat sätt, så att inga uniformer, inga långa: tilloch frånmarecher 0. s. v. behöfdes,! QAlanlla sill ovcättnnda af uniformer com AAPIS I