Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

ten, som Paul Feval benämner oförskämda besvärligheter på alla offentliga platser. Der mötas alla emellertid, och alla sätta sig ned att äta granatäpplen, och det torde vara svårt att finna en stad eller en trakt, der det förtäres mera af detta slags frukt. Pojkarne skrika och springa, de äldre sitta stilla och prata, hvilken senare sysselsättning är i hög grad omtyckt på denna ort. Der talas om allt och talas mycket väl, och en snabbskrifvare skulle säkerligen kunna samla materialier till en rätt egendomlig bok, hvari icke skulle felas anekdoter, ordspråk, små visor och lustiga infall, ty skämtet är en aldrig felande krydda i de andalusiska samtalen. Då nu emellertid våra snabbskrifvare äro sysselsatta i cortes salar, skola vi öfvertaga deras befattning på alamedan i Chiclana. Vi skola närma oss denna grupp, der en gammal soldat för ordet och för tusende gången berättar sina bedrifter (han har varit med i befrielsekriget), alltid med samma intresse afhörda af hans auditorium. Ty andalusiern är icke en blott tanklös pratmakare, det är ideer och förstånd i hvad han säger, och derför lyssnar han till andra med samma nöje som han talar sjelf. Ni, kronans folk, voro minsann ej de enda som höllo på att bli arkebuserade af den der Napoleons fransmän, sade en annan gubbe, liten till växten och med ett godt ansigte, då veteranen slutat en af sina tusen historier; det. var så nära som ätt slå sönder ett glas, att jag och min granne Juan också biifvit det. Om det icke varit för sefioras de S..., som bodde och ännu bor i det der huset — och berättaren pekade på ett af de fem stora husen, som bilda den ena sidan af torget der fontänen är — denna familj, som alltid har vant för de fattiga som regält