Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 2

SKILDRINGAR UR FOLKLIFVET I SPANIEN. FERNAN CABALLEROS ). Öfversättning af Mathilda Langlet. Nå! Den som predikade var ju också en Kyrkans fader, svarade den gamla, utan att blifva det ringaste stött. v Men då han kom till sjelfva tacksägelsen, då veknade allas hjertan, allas knän böjde sig och alla brusto i tårar. Jag sjelf, faster Manuela, gret så att jag såg hvarje tår stor som en ärt trilla öfver kinderna, och det har aldrig förr i heia mitt lif händt mig. Väckelser, väckelser, min son, som det gudomliga majestätet sänder oss ibland, sade den gamla mycket rörd af den vackra berättelsen. Bredvid migp, fortfor soldaten, knäböjde en sefiora, som var den heliga jungfrun af Carmen särskildt hängifven, och mycket förtjust i afrikanska kriget liksom alla damerna i Cadiz Säg i hela Spanien, sade Manuela, och kom ihåg, gosse, att vi fruntimmer gå alltid af oss sjelfva raka vägen till det goda, utan att känna den och utan att någon visar 0ss den. Ni lägger edra ord inte illa, faster Manuela. Na, den der damen jag talade om, när hon reste sig upp och när tacksägelsen var förbi, kom hon fram till mig och gaf mig ett band med en relikkapsel från vår fras ar Cårmen altare, bad mig enträget att jag skulle bära den om halsen och anbefallde mig i den heliga jungfruns beskydd, förutsatt att jag alltid i alla de faror som skulle omarb mig, ville vända mig till henne. Det ofvade jag, mottog reliken, kysste den och band den om halsen. Och han har den ännu! sade Roques moder helt stolt. Se A. B. nr 1—6, 8 och 9.