Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 3

niga, de der som bo derute, när de fingo se spaniorerna komma ? Ursinniga? Jo, om en af morerna hade bitil en af de kristne, hade väl den blifvit gälen i minst fyrtio dagar. Men spaniorerna vo:o inte rädda för de der ändå, Roque. Så ni slogos! Så ondt ni måste slita! Men man säger att ni har förvånat hela verlden och att morerna voro mera rädda för er än för sina egna lejon. Såg du något lejon ? Nej intet annat än det vi hade på vår fana, och lejonen flydde derför, som morerna för 033. Men hör, Roque, fortfor den gamla, voro officerarne lika tappra som soldaterna ? Om de voro det! Å Alla ? Alla tillsammans och hvar och en för sig eftersom de hade hufvud och krafter till. Så här var det vi brukade sjunga om dem: Hvem är det med Den glade vi mena? Lucena. Hvem går lugnast i kulornas stim? Jo Prim. å Hvem älskar att slåss, men ej tala? Zabala. Hvem är som ej kulorna skada? Quesada. Hvem ropar alltjemt: adelante?) Vår franska infante, ) Det är mycket glädjande, anmä kte faster Manuela med vigtig min. Så skall det vara; höfdingarne skola alltid gå i spetsen och göra första anfallet, så mycket mer som det heliga evangelium säger: gifver Gudi det Gudi tillbörer, och kejsaren det kejsaren tiilhörer. Men, Roque, fortfor hon förnöjd ) Framåt! ) Grefven af Eu, som deltog i afrikanska kriget vid blott 17 års ålder,