Aftonbladet – 13 januari 1869, sida 2

Ang ro oe TV RENA VILAR SVAG TITIUUIT GR 364 boningsrum med 261 kök. (G. P.) — Interrationella militärkonferensen i Petersburg. Vi meddelade nyligen efter ett telegram de beslut, i fråga om användande af explosionskulor, som nämnda konferens fattat, gående ut derpå att de kontraherande makterna afstå från att under sjöoch iandtkrig använda explosionskulor under en vigt af 400 grammer. Vid denna konferens voro de flesta europeiska stater representerade och äfven Persien hade ditsändt ett ombud. Förhandlingarne, som egde rum under ryske krigsministern Miliutins ordförandeskap, upptogo tre särskilda sammanträden, den 23. Oktober samt den 13 och 16 November. Vilånaur Journal de S:t Petersbourg följande detaljer, hemtade ur det vid konferensen förda protokoll: Ett protokollet vidfogadt tillägg gifver vid handen, att exploderande gevärskulor till förstörande af fiendtliga ammunitionsvagnar och krutförråd redan i Januari månad 1863 infördes i ryska armån. Till en början skulle hvarje soldat föra med sig sex patroner med dylika explosionskulor, men något senare blefvo endast underofficerarne försedda dermed, för att derigenom betaga den gemene soldaten möjlighet att använda dem mot menniskor eller, under osäkerhet om rätta efståndet, ändamålslöst förspilla dem mot ammunitionsförråden. Äfven i andra stater, såsom i Schweiz, Preussen, Österrike och Baiern, hade man gjort försök med dylika skjutgevär. År 1867 hade man slutligen för gevär och kulsprutor föreslagit med knallsilfver fyllda hylsor, hvilka voro så konstrucrade att de vid slag emot någon hård kropp genast exploderade. Dessa voro, såsom det hette, endast afsedda för användande mot fientliga ammunitionsvagnar, men vid blotta tanken på möjligheten, att desamma med eller utan afsigt kunde träffa menniskor, hade portugisiska regeringen i en förträffligt skrifven not protesterat mot införandet af dylika förstörelsemedel, såsom stridande mot mensklighetens och folkrättens lagar. På grund af denna protest, tyckes det, hade Ryssland tagit initiativet till denna frågas lösning. På den internationella militärkonfereasen hade Preussens ombud först bragt å bane förslaget att, ur synpunkten af ren mensklighet, för den närvarande och kommande tiden träffa eu bestämd öfverenskommelse angående användandet af alla skjutvapen. England motsatte sig detta förslag, drifvande den meningen, att ett land med till numerären så underlägsna stridskrafter som Engs land icke obetingadt kunde afsäga sig användan det af alla de bjelpmedel som vetenskapen erbjuder. Fraakrike anslöt sig till den engeiska uppfattningen, i det att redan den 18 Augusti uti en till furst Gortschakoff ställd not förklarades att efter kejsar Napoleons tanke skulle de nuvarande krigen komma att räcka så kort som möjligt, men för detta ändamål vore det nödvändigt att göra så många man som möjligt af fienden ostridbara, förutsatt att man icke beredde dem något onyttigt lidande. Från denna syhpunkt borde man gå det ryska förslaget till mötes utan att likväl franska regeringen kan samtycka till att inlåta sig inågon diskussion öfver de alltmer fullkomnade uppfinningarne i skjutvapnen. Föröfrigt vore franska krigsministeriet efter noggrann pröfning af denna angelägenhet, af den åsigt att vederbörande regeringar gerna kunde utan något förbehåll besluta afskaffandet af exploderande gevärskulor. Sedan England, Frankrike, Belgien, Turkiet och några andra makter förklarat sig emot det preussiska förslaget, under det Italien, Schweiz, Danmark, och vilkorligt äfven Österrike biträdt detsamma, förklarades det af konferensen ha fallit. Det återstod såiedes nu endast att lösa frågan om användande af de exploderande kulorna och samtliga makterna förklarade sig numera principielt för deras förbjudande. Det återstod sålunda blott att praktiskt tillämpa denna princip, d. v. s. hvad som menas med en exploderande gevärskula (balle explosive). Man biträdde då den af preussiska ombudet uttalade åsigten att förbud mot användandet endast skulle gälla sådana skjutvapen, som voro afsedda att träfta en enda man, men icke gälla i fråga om tillerivapen. Dernäst blef det derföre nödvändigt att uppdraga en bestämd gränslinie mellan dessa båda slag af skjutvapen, å ena sidan de, hvilka åstadkomma en enstaka, å den andra de som åstadkomma en kollektiv dödlig verkan. Preussen öreslog att projektiler under 3 skålpund skulle förbjudas, och Sverge att sådana under 300 grammer skulle förbjudas. Efter långa debatter bestämde sig konferensen för förbjudandet af projektiler mindre än 400 grammer. Dermed var bufvudfrå afgjord, men på förslag af Österrikeg ombud bli ven den ganska vigtiga frågan bragt på tal, hura långt den af de enskilda koatrahenterna åtagna förpligtelsen skulle sträcka sig, och huru det skulle vara att anse om en af de genom ana öfverenskommelse bundaa makter råkade i z med en annan makt, som icke deltagit i konferensen eter biträdt dess beslut. Iafseende härpå yrkade Englands ombud, att den internationella öfverenskommelsen endasti det fall skulle ega bindande kraft, att krig skulle förekomma mellan några af de konventionen undertecknande makterna; i motsatt fall eller att krig skulle komma att föras med en annan makt, som icke ingått på öfverenskommelsen, skulle denna ej heller vara bindande. Detta förslag blef antaset med den ytterligare inskränkning att i inträftande krig, i hvilket, utom tvenne af de konventionen biträdande makterna, äfven en tredje, densamma icke biträdande, deltager, öfverenskommrelsen icke heller då för de båda sistoämnda äro bindande.