Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

MUSIK. Den tredje bland de frejdade kammarmusiksoirger, hvilka fru Norman, fru Arlberg samt hrr dAubert och Meissner under detta spelar skänkt Stockholms musikaliska allmänvhet, gafs sistlidne lördag i Ia Croixs salong inför en synnerligen talrik och lifligt animerad åhörare , och var likasom sina båda föregå denna en kär högtid, rik på konstuvärlig njutning och uppbyggelse. Konserten var så mycket mera underhållande, som mellan tvenne nummer af allmänt kändt och erkändt klassiskt värde — en bland Haydns oftast hörda qvartetter (G dur) samt Beethovens s. k. harpqvartett — gafs ett af den nyare romantikens allrayppersta konstverk i kammarmusikens höga genre, Robert Schumanns A-moll-qvartett (op. 41: 1), med afseende på det egendomligas oaflåtliga samlif med det klart och konkret sköna måhända den herrligaste, denne mästare frambi Den bjerta kontrasten mellan detta arbete och Haydns nyss hörda allpopulära tondikt gjorde effekten dubbelt hänförande, det var ej blott till sköna toner man lyssnade, utan man tyckte sig förnimma en täflan mellan morgonen och aftonen af konstens dug och finna dess historia snillrikt illustrerad. Innehållets genialitet motsvarades värdigt af det fulländade i utförandet och Schumanns qvartett spelades. omisskänneligen con amore. Tonskaldens djupa och innerliga svärmeri, som här dock i allo troget lyder konstformens lagar, tolkades till sin niog af principalstämman med upphöjd ädelhet och kraft, och till ett samspel så smidigt och förfinadt, som det, hvilket uppenbarades i den chevalereska scherzon och den praktfulla, lifliga slutsatsen hafva vi sällan förnummit ett motstycke. Att Schumann under senare tid äfven så-. som instrumentalkompositör några gånger blifvit representerad inför vårt musiksamhälle samt dervid alltid hyllats med lifligt, understundom — såsom nu — med entusiastiskt bifall, är i alla hänseenden ett glädjande tecken, hvaraf man torde kunna sluta, att om någon bland hans intresserika, djuptänkta symfonier (t. ex. B dur eller D moll) skulle komma i vederbörande konsertgifvares åtanka, detta nummer numera skulle med heder kämpa en dust mot fördomarne, och blifva ett icke blott värdefullt, utan äfven i mer än vanligt hög grad lockande löfte på programmet. Beklagligtvis hafva fru Norman och:hennes utmärkta biträden med denna soir6 res dan uppfylit hvad i annonsen blifvit allmänheten lofvadt, och ingen förnyelse af en sådan konstnjutning i den stora genre, som representerats af denna konsertserie, är tillsvidare på länge att vänta. Vi hembära de frejdade artisterna publikens tacksamhet och boppas att deras kammarmusiksoireer måtte blifva en årligen återkommande konstföreteelse till prydnad för Stockholms konsertrepertoir. De begge senaste populära konserterna i Mindre teaterns sal hafva företett ett och annat nytt af intresse. Vi nämna häribland W. Bargiels präktigt instrumenterade och our ett ungt snilles uppfinningsrikedom vittnande Medeaouvertur, samt Wierts prisbelönta symfoni i F dur, ett arbete; söm till sin andemening behagligt erinrar om Haydn och hans period, och som genom de yppiga fermer, en lekfull fantasi och frisk känsla här ikläda sig, angenämt afsticker emot den i allmänhet moderna, vare sig naturliga eller fabricerade, melankolistilen. Hr A. Hammerichs introduktion till operan Hjalmar och Ingeborg tycktes mindre fördelaktigt anslå publiken och föreföll temligen lösligt hopfogad, men saknade hvarken idter eller originalitet. Utförandet af dessa nummer, särdeles symfonien, lände Mindre teaterns kapell och anförare till rätt mycken heder.