Aftonbladet – 12 januari 1869, sida 2

detta träffar eder vid så god helsa, som jag önskar. Jag och Miguel, vi må väl och vilja härmed låta eder veta det. Koleran -har kommit tillbaka, men vi skratta deråt. Hvarje dag, som vi få gå i elden, är för oss en nktig glädjedag, bara för det att vårt fädernesland skördar nya Jagrar, och alla äro så ifriga att slåss och bli det mer och mer ör hvarje dag, såväl vi gemena, som officearne och generalerna. För oss gemena har let varit litet svårt några dagar, ty sjön var värre upprorisk än sjelfva morerna, och fartygen med lifsmedlen kunde ej komma öfver; men hvad betydde det egentligen? Det värsta var att vi icke hade någon tobak! Men så kommer öfvergeneralen en dag och rågar mig: Hur är det, gosse? År du myctet hungrig? Och så svarar jag: Hungern, let är en småsak, min general, om det bara unnes... om det funnes en enda liten cigarr! Och vet ni då hvad han gör? Han gårrakt ill sitt tält, tager fram en låda cigarrer, som drottningen skänkt honom före fälttåget, ch låter dela ut dem bland oss. Sedan ingo vi Jifsmedel nog, tack vare flottan, som lenna gång var icke blott som en syster, utan som en moder för hären. Lefve flottan, ader, fast ni ej tycker mycket om sjön. Och nu skall ni veta att det-har kommit vit en prins af franska konungahuset, Fast an är alldeles fullväxt och mycket tapper, iv han bara barnet, sexton, sjutton år. Om i hade sett honom, skulle ni sagt att han ar bara en ungtupp, som ej dugde till stort, nen ni skulle nog bytt om tanke, när ni ått se honom slåss. Tycker ni ej att det r mycket vackert att komma så der utan utt vara tvungen, och strida för ett annat and, bara för att visa att man är tapper? Jet är sannt att om man får det namnet m sig att man är den tappraste, är det