Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 2

i Konstantinopel underrättar om, att Porten är villig att deltaga i denna konferens. Det har derjemte blifvit beslutet, att en representant för Grekland skall få deltaga i densamma med rådgifvande röst. Alltså råder fullkomlig enighet mellan alla makter om, att en konferens på ofvannämnda grundval skall öppnas i Paris, och på kejsarens befallning har utrikesministern föreslagit de irskilda makterna, att de fullmäktiges första sammanträde skall utsättas till den 9 Januari. Så långt den franska officiella tidningen. Hvad som isynnerhet förlänar hennes förklaring intresse är bekräftelsen på, att förslaget till en konferens utgått från Preussen, som med åberopande af den deklaration, kongressen i Paris afgaf i fredens intresse, har tagit initiativet till en europeisk bemedling i orienten, ehuru det sjelf flere gånger har afvisat all sådan bemedling i afseende på de internationella angelägenheter, af hvilka det sjelf beröres, samt i allmänhet visat motvilja mot konferenser. Det är nu jemnt ett år sedan Preussen förkastade Frankrikes förslag om en konferens rörande den romerska frågan. Det af Preussen tagna steget är således synnerligen öfverraskande, och franska regeringen har samlat glödande kol på dess hufvud genom att genast gå in på förslaget. Den kejserliga regeringens uppförande i detta fall torde dock ha fart ere bevekelsegrunder. Enligt International antager man i Paris, att hon gripit Preussens förslag med begge händer, emedan det innebär ett prejudikat, som kan begagnas, isynnerhet mot kabinettet i Berlin, om man vill bringa å bane konferensen beträffande andra frågor. Så snart de grekisk-turkiska affärerna blifvit ordnade, väntar man sig derföre en rik efterskörd af franska konferensförslag, hvilka då först och främst skulle angå den nordslesvigska frågan och Mainlinien. Ställningen mellan Preussen och Österrike är af den beskaffenhet, att en europeisk bemedling äfven der kunde komma i fråga, och Frankrikes och Preussens inbördes förhållande kan äfven behöfva tagas i öfvervägande. Bekräftar detta sig, skallman inom kort ha ett rikare konferensstoff än någonsin, och det skall då bli intressant att se, huru Preussen skall bete sig, när de grundsatser, såsom hvilkas riddare det uppträdt i orienten, åberopas mot denna makt sjelf. Men först måste dock den grekisk-turkiska tvisten ställas i ordning eller i sådan oordning, att det icke längre kan bli fråga om bemedling. Om man förutsätter, att alla makterna eller flertalet af dem bli eniga, framställer sig först frågan, huru beclatet skall sättas i verket, ifall den part, sc:z 1: utslaget emot sig, vägrar att underkas:r det. Denna fråga framställdes också e: Russell, då kejsar Napoleon år 1863 :öreslog en kongress, och anfördes såsom et at de förnämsta skälen till Englands vägr gå in på förslaget. Det är här blott i om makter med mindre motståndsförms-; men en exekution skulle dock altid vara tänklig, isynnerhet om makternå dela sig i en minoritet och en majoritet, emedan exekutionen lätt kunde leda till en intervention till förmån för den motsträfvige. Det tyckes vara blott en mening om, att konferensens beslut skall uttalla emot Grekland; men den grekiska regeringen har förklarat, att hon icke förmår beherrska den nationella rörelsen, hvilken icke, skall upphöra förr än Kandia är förenadt med Grekland, och hon har förberedt sig på krig. Man skulle likväl också kunna antaga, att Turkiet blir den tappande parten; men denna makt kan icke tillåta en fortsättning af det nuvarande tillståndet och skul föredraga ett krig, hvartill äfven det har beredt sig. Vore alla makterna eniga, blefve det en annan sak; men det är naturligtvis blött en tom fras, då de föregifva sig vara det. Corr. Italienne anmärker i slutet af en ledande artikel, oM den orientaliska krisen: Man behöfver icke vara synnerligen invigd i politikens hemligheter för att se, att hvad soih gör den grekiska tvisten invecklad just är de ärelystna beräkvingar, som vissa makter bära inom sig. Den ena af parterna, kanske båda äro utsatta för en påtrycknilng, som ingalunda är fredlig och alldeles icke bekymrar sig om Greklands eller Turkiets intressen.