Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 2

bladet har genomgått värre kriser än denna, : och om det också måste lemna en del af sin. politiska kredit i sticket, skall det alltid behålla en materlel öfvervigt, mot hvilken hvarje stormningsförsök skall bli fåfängt. Under de första åren af sin tillvaro, från början af år 1819, var Morgenbladet en simpel boktryckarespeknlation. Efter att i ett! par års tid ha stått under ledning af en Journalistisk upptågsmakare vid namn Niels Wulfsberg, blef det åren 1821—31 redigeradt af boktryckaren, det vill säga, att det icke en gång gjorde något försök att iptaga en sjelfständig hållning. Pressen befann sig då för tiden i Norge I sin barndom, och publiken, som blott ytterst sällan såg utländska tidningar, var icke van vid någonting bättre. När Morgenbladet först uppstod, fanns här faktiskt icke ett enda politiskt dagblad, utan blott några annonstidningar samt ett par tidskrifter, och den enda af dessa sistnämnda, som sysselsatte sig med politik, var: Det norske Nationalblad, hvilket inskränkte sig till att trycka allt hvad som inlemnades till detsamma. Morgenbladet, som hade ett rikare nyhetsförråd än andra tidningar och sqm bar en mycket oskyldig, för att icke säga barnslig, belletristisk prägel, fick snart en jemförelsevis stor spridning, hvilken tilltog, då det efter att år 1831 ha öfvergått till A.B. Stabell; :som i mer än 25 år fortfor att redigera det, gjorde sig till organ för den s.k. bondeoppositionen. Under de följande åren utvecklades våra pressförhållanden betydligt; yttersta venstern fick sin organ i Statsborgeren och yttersta högern sin i Den Cons stitutionelle. Midt emellan dessa stod Morgenbladet och förfäktade en liberalism, som likväl icke sträckte sig synnerligen långt, och som mera vände sig omkring maktfördelningen mellan folkets särskilda klasser än omkring genomdrifvandet af verkliga reformer i vårt statsskick. Ett ögonblick såg det ut, som om både Morgenbladet och bondeoppositionen skulle gå ett steg längre; men då det kom till en allvarsam sammandrabbning — under striden om det på storthinget år 1848 af A. Stabell, O. G. Ueland, R. Krognes, Johnsen och Fauchald framställda adressförslaget — visade det sig, att programmet var alltför oklart och obestämdt, och att dess förkämpar icke heller i botten sjeltve hade stort förtroende för detsamma. Efter detta nederlag började Morgenbladet efter hand aflägsna sig från sina hittillsvarande trosförvandter3; och redan år 1850 låg det blott alltför mycken sanning i hvad som i en polemik yttrades, att stundom vid högtidliga tillfällen söker Morgenbladet fram sina ursprungliga liberala rundsaätser bland allt det skräp, hvarmed de äro betäckta, och hänger ut dem i sina spalter, förmodligen för att vädra dem litet och visa allmänheten, att de ännu finnas i behåll; men det sker dock alltmera sällan, och de nedtagas ögonblickligen åter hastigt, förmodligen för att icke för mycket nöta dem; deri består Morgenbladets strid för demokratien. Allt mer och mer retirerade Morgenbladet vu tillbaka från sin ursprungliga ståndpunkt, och då år 1851 den verkliga demokratiska liberalismen hade hållit sitt intåg i vårt offentliga lif, utfärdade bladet en formlig krigsförklaring mot densamma genom att förklara, att då tidens nya män framträdde med sina öfverspända anspråk, sina nivelleringsider, sina filantrobiskt-reformatoriska chimerer, kunde Morgenbladet icke följa deras vidtutsväfvande planer; det måste sluta sig fast till samhällsordningen, hvilken man gjorde sig redo att angripa (!); det måste i detta afseende sluta sig till styrelsen likasom enhvar annan, som var ordningens och. laglighetens upprätthållare. Till öppen brytning kom det först under storthinget 1859—60, då det verkligen UR Morgenbladet att intimidera storthingsoppositionen, och från den tiden har det nästan varit enväldigt. Strax i början af nuvarande storthingssession skulle försöket upprepas, storthinget skulle skrämmas; men i båda de stora frågor, i hvilka Morgenbladet försökte denna sin gamla taktik — den kommunala rösträttens utsträckning och utrikesbudgeten — mötte det både i storthinget och i pressen ett så bestämdt motstånd, att det nu — åtminstone tillsvidare — har måst nedstämma tonen ganska betydligt. Storthinget hade i dag sitt första plenum efter julferierna, men fick ingenting uträttadt, emedan omkring 20 medlemmar icke hade kommit tillbaka från sina Julbesök och man derför beslöt uppskjuta diskussionen öfver den vigtiga sak, som stod först på föredragningslistan, nemligen den speciella vägbudgeten, tills om esdad: Efter denna kommer frågan om statsanslag till ett förberedande kyrkomöte, religionsfrihet för tjenstemännen, samt H. Baggers förut af mig refererade förslag om en tilläggsparagraf till reglementet, hvilket förslag vederbörande utskott Hemställt icke måtte bifallas: KRETSEN Journal officiel, den nya tidning, som efterträdt Monitören såsom franska regeringens iciella organ, meddelar följande om konfe