Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 2

isynnerhet betydliga inskränkningår kunna göras — armåoch marinbudgeten — ännu icke ha kommit under behandling på sjelfva storthinget, är dock så mycket bekant om deras utskottsbehandling, som att betydliga reduktioner i regeringens budgetförslag äro i fråga. Men hvad jag egentligen tänkte på, då jag talade om mer än vanligt lyckliga auspicier, var icke så mycket det ekonomiska tillstån-. dets förbättrande, som det nyväckta politiska lifvet och det starka volitiska intresse, hvilka tyckas skola gifva årsskiftet 1868—069 en blifvande betydelse i vår inre historia. De bondevänliga förelser, som följde på valen i våras och som ingalunda uteslutande, ja knappt en gång till största delen gingo iden af agitatorn S. Jaabeck betecknade nihilistiska riktningen, försågo representationen med flera nya krafter, hvilka säkerligen i allmänhet kunna anses lika goda som de embetsmän, hvilkas rang och tjensteår man fordom trodde sig vara skyldig en representantfullmakt. Samtidigt härmed återvaldes nästan alla de i politiskt afseende framstående äldre representanterna, och då nu storthinget sammanträdde, visade det sig temligen snart, att det denna gång skulle finnas en så stor demokratisk och liberal majoritet inom detsamma, att man icke hade sett något dylikt på de sista 9 åren. Från den konservativa sidan var man genast färdig att på förhand karakterisera det på detta sätt sammansatta storthinget såsom en församling, i hvilken de råbarkade bönderna skulle få en beklaglig öfvervigt och alldeles förqväfva de intelligenta, beståndsdelarne, en fruktan — eller förhoppning? — som likväl snart visade sig vara fullkomligt radade Jag har förut redogjort för ett och annat af de större ärenden, som storthinget hittills haft under behandling, åtskilliga budgetfrågor, den kommunala rösträttens utsträcknirig, utrikes budgeten 0. s. v. och visat, att behandlingen af dessa skett på ett i sanning frisinnadt sätt. Att förhållandet skall bli detsamra med de öfriga större frågor, som år 1869 komma till afgörande — religionsfrihet för tjenstemän, årliga storthing, jury 0. 8. V. — är hvad man åtminstone i det längsta får hoppas, om också det torde finnas tillräckliga skäl att tvifia derpå. Det större politiska intresset har naturligtvis äfven visat sig i pressen, denna trogna spegelbild af tidens rörelser. Under det att Aftenbladet och Morgenbladet åter ha upptagit den strid, som de nu i 20 år — ända från Krydserens, födelsedag för 20 år sedan, den 7 Januari 1848 — med längre eller kortare mellanrum ha fört med hvarandra och som aldrig skall kunna upphöra, då en naturnödvändig antagonism måste herrska mellan den, som vill framåt, och den, som vill stå qvar på samma fläck, och under det att vidare ett litet blad Aftenposten,, som hittills har varit uten politisk färg, tyckes vilja förtjena sina sporrar i de liberala ideernas tjenst, har man på de senaste månaderna icke hört talas om någonting annat än om nya journalistiska företag. Orsaken härmn har neppeligen vårit, ått vår hufvudstad har något öfverflöd på lediga journalistiska kapaciteter, långt derifrån; det är tvärtom mången gång svårt att finna till och med blott användbara medarbetare i deredan befintliga tidningarnne. Icke heller tror jag, att man egentligen skall kunna säga, att det är från politiska partier, hvilka känt saknaden af att vara representerade inom tidningsressen, som prospekterna ha förskrifvit sig. n storartad plan till en ny tidning, som: länge varit påtänkt och till hvilken generalkirurgen Heiberg är upphofsman, har t. ex, endast utgått från och stöder sig på en önskan att tillintetgöra Morgenbladets predominerande inflytande i vår press, men något politiskt prögram har man icke förstått att uppställa, och alltsammans har således knappt någon framtid, isynnerhet icke nu, då de politiska intressena snart sagdt ha uppslukat alla andra. Dessutom äro förberedelserna till denna nya tidning, som skall heta Tiden och begynna att utkomma den 1 April, så storartade, att de 20,000 spd., som genom aktieteckning anskaffats, kna pt skola räcka länge. Ett annat, mer anspråkslöst anlagdt blad begynner utkomma med detta års början; det heter Dagbladet och har till-ansvarig utgifvare en gammal journalistisk slagskärope vid namn Änton Bang, men redigeras i sjelfva verket af de fordna medarbetarne i ett veckoblad med namnet Vort Land,, hvilket utkom i fjol, och som isynnerhet var anlagdt på att bearbeta sinnesstämningen mot revisionen af unionsvilkoren. Det program, hvarmed Dagbladet har uppträdt, är icke mycket detaljeradt och gifver således ringa vägledning. Den enda punkt, som tyckes innehålla ett bestämdt uttalande, är följande: Vårt lands saga är den framåtskridande folkfriheten, och folkfriheten skall alltid kräfva sjelfstyrelse i allt större omfång; dermed är utvecklingens karakter gifven. Vi motse med full förtröstan denna utveckling; ty enligt vår öfvertygelse ligger den fria statsstyrelsens största välsignelse och källan till hennes styrka just deri, att hon genom att öppna ett vidsträckt tillfälle till deltagande i det offentliga lifvet sprider upplysning och allmävanda ätven i samhällets djupaste lager och låter enhvar betrakta sig såsom en ansvarig länk af det hela, såsom medborgare och norrman. Det enda, som tyckes ligga i dessa yttranden, är att Dagbladet skall arbeta för allmän rösträtt på det konstitutionella området, en sak, som mu förberedes genom odelstingets , beslut om utsträckt kommunal rösträtt och som säkerligen har en framtid för sig. Morgenbladet firade den 1 Januari sitt 50åriga jubileum. Det har på den senare tiden haft att uthärda mången motgång till följd ! af det okloka sätt, hvarpå det utmanat storthingets majoritet, hela den liberala opinionen, för att icke tala om provinspressen, for; G Fn dom Morgenbladets lydige tjenare, men nu i komplett uppror mot det. Men Morgenom, och hvad gjorde då dessa hjertlösa menniskor? De dödade en katt, stekte den och !fi katte den na härdat Mon na ckall man få je