Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 3

lika. Hvad nu betydelsen af. klocka vidkommer, så är det lätt att inse, hurulede ar dess ursprungliga bemärkelse utveckla Isig betydelserna af slagverk, slagur och slutligen ur i allmänhet: Det tyska Glocke förenar i sig både den mera ursprungliga och den härledda bemärkelsen, hvaremot det fr. cloche icke användes i betydelse af ur. Hvad 0. :O. yttrar om den kulturhistoriska betydelsen af ordet klocka skulle hafvå varit tillämpligt på ordet ur, hvars grundbetydelse af tidemätare röjer en vida högre uppfattning och lätigre framskriden kultur, än förhållandet är med ordet klocka. Det svenska ur räknar också, i likhet med det tyska Uhr och eng. hour, jemnförelsevis ganska unga änor och är ej af germanskt ursprung, utad härleder sig från det lat. hora. Oaktadt O: Ö:s påstående att det bär ganska visst, att det utländska ordet klocka, om hvars ursprung. hans kritik föröfrigt lemnar 0ss i Ffullkoraligaste okunnighet, icke eger det minsta att ursprungligen sköta hvarken med ntyskan eller svenskan, drista vi dock att allt fortfarande stödja oss vid den säkra förklaring af detta ord, som ena med den jermnförande språkforskningens hjelpmedel anställd analys lemmar. Vi tillstå, att vi ej heller förmå att följa O. O:s tankegång, då han; såsom skäl emot riktigheten af D:s uppgift, att klocka är ett nordiskt ord, anför osannolikheten deraf, att hela kontinenten skulle kåstat sig deröfver med ett enhälligt raseri såsom ett ord, hvilket ändtligen fallit ner från Thules fjellär för att fylla ett länge kändt behof, eller då han fortfar: kontinentspråken, de romaniska framför allt, hafva från den skandinaviska norden lånat mindre, än mången föreställer sig,. Liksom om den premiss, att klocka är ett ekandinaviskt ord, skulle gifva till konklusion, att de motsvarande kontinentala (tyska, engelska 0. s. v.) formerna äro lånade från Skandinavien! Ej kan det vara för O. O. alldeles obekant, att det var en tid, då de nu mera skilda germanska stammarne utgjorde ett enda folk, som talade -ett gemensamt språk, och att det är från denna gemensamhetstid, som den stora mängden af likljudaude ordrötter och bildningar i de särskilda germanska språken förskrifver sig. Låneorden röja sig i allmänhet lätt derigenom, att de ej blifvit till föllo assimilerade af det språk, i hvilket de upptagits, så att deras ljudförhållanden förete en främmande prägel, men en oundgänglig fordran, för att man skall kunna i en sådan fråga fälla ett afgörande utslag, är att man i grund och botten känner de särskilda språkens ljudsystem. De tyska och engelska orden Glocke och clock bära en prägel, som är lika påtagligen tysk och engelsk; som det svenska klocka visar sig vara äkta svenskt. Hvad beträffar det fr, cloche, så är detta ord af germanskt ursprung,; och för den som besinnar, att det frankiska folket var en germansk stam, kan det ej väcka någon förundran, att ifrågavarande ord, i likhet med så mänga andra germanska ordrötter, ingått i det franska språket. Att det upptagits i franskan redan i detta språks tidigare dagar, synes bland an nat deraf, att sloche endast förekommer ism ursprungliga bemärkelse och att franskan använder ett helt anfiat örd, nämnligen montre, för begreppet ur. Då hr Dalin gör en omedelbar sammanställning af klocka med klappa, gör han sig utan tvifvel skyldig till ett misstag, enär klocka, :såsom vi nyss visat, hör tillsammans med klinga, men om man vill föra analysen ännu längre tillbakå, visar deti sig, att klinga är i sjelfva verket rotbeslägtadt med klappa. De germanska språken förete nämnligen en rot kla, kli, med gruidbetydelse af ljuda, döna, ur hvilken genom olika afledningsändelser utbildat sig en mängd andra ord, såsom kla-ga, kla-ng, kli-nga, klinka, kli-cka, kla-ppa, klä-mta, isl. kla-k, klaka, kle-kja, klö-kkva (i st. f. klö-nkva), danska kly-nke m. fl., hos hvilka alla begreppet at ljud ingår. O. O. slutar sina egendoms liga anmärkningar rörande kulturordet socka och dess påstådda främmande ursprång med följande ord: vi tillstå att vi anse bexempel, som detta, vara till och med för ven filologisk dilettäntism mera komprometsterande, än densamma, rätt besedt, kan ptålan. O. O. har i detta kraftuttryck helt oförsigtigt lemnat ifrån sigett vapen, som icke utan framgång kunde riktas mot hoiom sjelf, och har derjeitmte här, såsom såt ofta annars i sin kritik, kalasat på segerns rukter, ifinan Hhan vunnit i sjelfva striden. O. O. söker vidare att fråokänna ordet kullbytia allt nordiskt ursprung och tror sig idagalägga befängdheten af Dalins samman-! ställming utaf detta ord med kull, öfre delen af Hufvudet, genom den Kategoriska förklaing, att kullbytta är en förvridning af det r.. culbuten. hvarifrån förskrifver sig: Jå detta culbute? Jo! en analys af dettal ord ådagalägger ovedersägligen, att det är af germanskt urspruog och bör sönderdelas cultbule. Båda dessa stammar äro rent sermanska och återfinnas på det nordiska råkområdet. O. OQO. gör sig sålunda skylig till Hvad man kallar hysteron proteron eller felet att härleda grunden ur följden, lå han uppställer det fr. calbute såsom huf-) vudord i förhållande till kullbytta. Det isl.) koll-r har ursprongligen betydelse af klotfornådt, afrundadt föremål, men användes selan tidt och ofta till att utmärka höfvud i less fysiska bemärkelse (jemf., i fråga om betydelsen, det sv. hufvud-skål, skalle, äfvensom det tyska Kopf sv. kopp, och det fr.4. ete, ital. testa lat. testa, kruka, skål). Detta ord återfinnes i de nu varande svenska uttrycken hatt-kull och fålla, stöpa i cull — isl. falla, koll, egentligen stupå pål ufvudet. I Östergötland m.fl landskap säger ock allmogen i koll i st. f. i kull, likasom uttrycken bulla, bussa, putta, pytta, pöltal. kull äro synnerligen vanliga. Om man år tro O. O:., skulle alltså dessa öfver hela Norden . vidt utbredda ordstammar kulll och vulta, som bära en så tydligt germansk ch särskildt nordisk prägel samt tidt och fta ljuda från vår allmoges läppar, hafva genom sönderdelning af culbute?) blifvit imborterade från — Frankrike. Särskildt förtjenar anmärkas, att den inhemska stammen kull företer i den utvidgade formen kull-erbytta samma tillökning som i kullersten, kullra; RAA ang Sr