Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 3

et , Inrikes. Tidningar (1868), har Orvar Od le underkastat hr Dalins nyligen utgifna arbet 50 sÖfverblick af Svenska Språkets Ordfamilje och Frändskapsförhållandenen granskning u-)i Hvilken han utan skonsmål uttalar förkag stelsedomen öfver detsamma och oaflåtlig lel svänger gisslet öfver dess författare. Orva! Odd har i dessa uppsatser antagit en särdesr jles bister hållning, hans angrepp sker met r ) häftighet och hau blåser så väldeligen i stridsg luren, att äfven insändaren, som eljest icke e l älskar att på sådant sätt draga i härnad I finner sig af flere skäl manad att, rustad så 2 godt han förmår, infinna sig på kampplatsen, Efter den af O. 0. gjorda behjertansvärda iframställningen om nödvändigheten af vetenel skaplig grundlighet, djupa studier och förn måga att noggrannt pröfva ett genom forskJningar vunnet resultat, efter hans ifriga utfall mot hr Dalin för dennes fullkomliga miss-Iförstånd om hvad etymologisk kritik egentsåligen vill säga och ändtligt efter hans yttrande att hr Dälins arbete är af den beskaffen)het, att författaren eger rätt att blifva icke endast i förbigående bedömd, utan på fullt . Jallvår granskad, kunde-man tro sig ega skäl ; Jatt vänta, det de ifrågavarande trenne uppe -I satserna, som bära namn af kritik, skulle 2 I röja en hand, som egde någon skicklighet att föra den språkvetenskapliga kritikens skärpa 1 dissektionsknif, Dess mera sviken blir man ;Ji sin väntan, när mad snart finner, att dennå så kallade kritik endast utgör ett bevis, att 1I.dess förfättare lemnat, äfven han, sin gärd låt den ngalända ovanliga menskliga svagheten att vilja upphäfva sig till domare i mål, Isom icke höra under ens rätta dAomvärjo. skLika villig som insändaren är att erkänna I värdet af de alster, som vanligen flyta ur den välkända signaturen O. O:s penna, lika högt som han skattar den bakom nämnda I signatur stående aktade mannens Törtjenster på ändra omiråden för mensklig odling och kunskap, lika oförtäckt måste Han uttala, att O. O. i sin kritik gifvit sig ut på ett fält, Tder han ej är hemmastadd och der han saknar den nödiga ledningen för att icke snafva Jikull på de många i vägen liggande och af honont sjelf oftast ej ens bemärkta stötestenarne. Hvarje arbetsfält fordrar sin särskilda skötsel och behandling, kräfver ett för Idetsamma lämpadt brukningssätt, och 0. 0. har icke försett sig med en plog, som skär tillräckligt djupa fåror på etymologiens stenbundna mark. Saken är allvarligare än O:. JO, tager henne: det går ej ån att sörtera efter gehörs, och det är äfventyrligt nog att sätta sig ned så der på fri hand och uppgöra etymologiska förklärin gar, såsom de kunna för tillfället falla sig. Isynnerbet måste det väcka förundran att höra O: O. tala så mycket om den nyare språkforskningen, om Bopps och bröderna Grimms snart nog öfvervunnå ståndpunkt m. m., i samma andedrag som han sjelf i sina etymologiska försök tager fram en hop dammiga, gamla reliker, som man trodde skulle vara för alltid skrinlagda. Att hr D:s arbeten äro behäftade med många och svåra fel, hvilka tyvärr icke äro af mera enstaka slag, utan djupt ingripande i dessa arbetens hela art och beskaffenhet, nödgas vi så godt först som sist uttala, och vi komma ock längre fram att närmare yttrå oss derom, men hvad vi äfven vilja uttala är det, att 0. O. genom sin kritik ådagalagt så godt som ingenting af allt detta. De allra flesta af hans anmärkningar röja nämnligen väl svåra misstag hos honom sjelf och obekantskap med den jemnförande språkforskningen, men träffa icke hr D., enär de just röra sådana punkter, i hvilka hr Dalin har rätt. O. O:sförmåga att genom en lätt och lekande form inlägga behag i sin framställning kän icke upphjelpa innebållets beskaffenhet, som i en vetenskaplig kritik måste Vara hufvudsak, och hvilket i förevarande fall framstår i all sin nakenhet, om man blåser bort det på ytan utbredda lätta doftet. O. O. har behandlat både sitt ämne och hr D. alltför lösligt, och i samma mön som detta varit händelsen, i samma mon bafra ock våra sympatier för den angripne vuxit. Oaktadt vi således för! ingen del kunna åtaga oss försvaret af hr D:s språkvetenskapiliga ståndpunkt, vilja vi dock för sanningens skull visa, att såvidt O. O:s kritik skulle utgöra en profvare af dess hållbarhet, måste hr D. anses hafva stått sig ganska bra, enär O. O:s anmärkningar, såsom till största delen oriktiga, äro af en alltför lätt halt, för att kunna åstadkomma nå-l: got utslag på granskningens våg. På samma gång som OQO. O: anmärker, att han af förhållandena nödgas attiakttaga den största möjliga korthet och endast kan till granskning upptaga ett jemnförelsevis ringa: antal exempel, utlöfvar han, ått de afhatidlade exemplen skola befinnas vara så myc-: ket mera afgörande,. Ett sådant i O. O:s tanke synnerligen afgörande exempel, der hr Dalin visat prof på en kopfusion, gränsande till det rentaf otroliga, är ordet klocka, l: som hr D. förklarar såsom ett rent nordiskt . ord. O. O. anser det röja höjden af dår-l: skap och brist på språklig insigt att gifva nordiskt ursprung åt ordet klocka, som enligt . O. O:s påstående har helt och hållet främmande anor och icke tillhör den skandinavi: ska språkstammen, utan är ett af dessal: kulturord, hvilkas plats inom språken i dej. Hesta fall temtigen naturligt och otvunget. angifver sig sjelf. Oss synes, fortfar O. O:, ätt man vakligen icke eng behöfver varal filolog alls, för att hafvå det någorlundat klart för sig, att ett örd af denna natur, betecknande ett allmänt europeiskt be-l. grepp (? !), icke lätt kan hafva blifvit uppfunnet här i norden. I hvilken mening or-. det klocka kan kallas för ett sådantkultur-. ord, torde vära svårt att fatta för hvar ochi en, som erinrar sig, att klocka i äldre tider ingalunda tjenade till att utmärka något sinrikt hopfogadt, om konstfärdighet vittnande l: instrument, som användes till tidemätare, utan helt enkelt betecknade ett föremål, som hadeli förmåga att gifvå ljud ifrån sig. I forn-is-! j ländskan och våra svenska landskapslagar : trälfas ej heller klukka, klokka någonsin iannan bemärkelse (jmf. ring-klocka samt, i öf-. verflyttad bemärkelse med anledning af den j: ttre formen, glas-klocka, blå-klocka m. f1.).i rundbetydelsen af klocka är alldeles den-l11