Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 2

sommardag satt på tröskeln af. ett hus i Bornos en qvinna med mildt och behagligt utseende, sysselsatt att rensa tornata-äppler och peppar och blanda dem med brödet, som skulle spisas i den saftiga, närande, helsosamma soppan, hvaraf qVällsvarden utgjordes. Icke långt ifrån henne lekte hennes barn på gatan; de voro blott två: er gosse omkring sju och en flicka omkring fem år. Den ofvannämnda staden ligger till stor del omgifven af trädgårdar och pomeransskogar, planterade mellan vattenfallen på bergsluttningen, och som vid denna timma vattnas af det klara, öfverflödande vattnet ur källorna. Vinden, som spelar mellan trädens blad, kringsprides, vid fåglarnes afskedssång till den sjunkande solen, den ljufvaste, friskaste doft, liksom om naturen, denna goda moder, andades genom trädens blad för att uppfriska menniskan, hennes käraste barn Husets framsida låg nu iskuggan, men framför detsamma förgyllde solen de föremål, man kunde se derifrån, förnämligast bergen, som stego upp ur dalarne, med sina ojemna ryggar, likt lydiga kameler, som resa sig upp, med den laddning af frukter, vinrankor och olivskogar, hvarmed menniskorna belasta dem. Modren, upptagen af sitt arbete, hade icke märkt att en främmande gosse i mycket dåliga kläder närmat sig hennes barn; ej heller hade hon hört följande samtal: Ah! sade gossen från Bornos till främlingen, jag känner dig inte; hvad heter du? Miguel; och du? Gaspar. Och jag heter Catalina, tillade den lilla flickan, som också ville göra sig bekant med den nye lekkamraten. Jag kan historien om Santa Catalina, sade den senare.