Aftonbladet – 8 januari 1869, sida 2

tt antal af 4,195,681 personer. Folkmängdsillväxten under året utgjorde 35,004 persoer. eller 0,st procent. Denna tillväxt är åväl till den absoluta siffran som till den elativa tillväxten i förhållande till det föresående årets; den minsta som på flera år örekommit. Statistiska byrån anser detta örhållande icke oväntadt och anser dess mufvadsakliga orsak böra sökas uti den låga rativitet, som utmärkte perioden 1826—1840, ch åter hade sin anledning uti de olyckor, ör hvilka vårt land var Dlottstäldt under whundradets första decennium. Verkan häraf, som antages komma att spåras ända till år 1875, förmäles dock under året 1867 omisssänneligen hafva stegrats dels af utflyttninsen ur riket, hvilken enligt tillgängliga uppvifter stigit till det ej förr uppnådda beloppet af 9334 personer, dels af det redan unler 1866. och ytterligare detta år minskade antalet ingångna äktenskap, dels af en temigen hög dödlighet, i samband hvarmed otvifvelaktigt stått den flerstädes felslagna irsväxten och de höga spanmålspriserna. Nativitetsöfverskottet för året 1867 har uppgått till 46,760. Detta tal, jemfördt med förenämnde folkmängdstillväxt, beräknad efter de direkta folkmängdsuppgifterna, visar en skilnad af 11,756, hvilken åtminstone till största delen förklaras af ofvan uppgifna emigrantantal, Folkmängdstillväxten har, i likhet med; många föregående -år, varit relativt större i städerna än på landsbygden. Den var nemligen i städerna 2,37 procent, under det den på landsbygden endast utgjorde 0,63 procent. Den relativa tillväxten var i städerna jemväl något större än år 1866 (då den var 2.16 procent), hvaremot den på landet vår mindre än 1866 (då den utgjorde 0,99 procent). Det är således från förhållandet på landsbygden, som den för hela riket ofördelaktiga tillväxtprocenten för året härflyter. Det befaras emellertid . att presterskapets uppgifter om folkmängden i Stockholm och Göteborg äro något för höga, en omständighet, om hvilken man hoppas erhålla visshet genom den i dessa dagar företagaa folkräkningen i dessa städer. Ett synnerligen ofördelaktigt förhållande framställa uppgifterna öfver antalet ingångna äktenskap under 1867. Det uppgick nemligen endast till ett på 164 invånare, medan det 1866 utgjorde ett på 149 invånare; un: der de fem närmast föregående åren hade det hållit sig något under, elier något öfverett på 140, år 1860 varit ett på 128 och 1859 ända till ett på 121 invånare. I statistiska byråns berättelse hänföres äfven detta förhållande till någon del till de ofördelaktiga nativitetsförhållandena 1826— 1841. När nemligen folkmängden minskas inom större eller mindre del af de åldersklasser, bland hvilka flertalet giftermål ingås, måste detta hafva inflytelse på såväl absoluta som relativa antalet ingångna äktenskap. — Denna i lagarne för folkmängdstillväxten grundade inre anledniog är dock en otillräcklig förklariogsgrund för det starka fallet år 1367. Till detta anser byrån med rätta att samverkande orsaker måste sökas i samtida, tillfälliga, yttre anledningar. Sådana erbjuda sig och uti den inom fera län -felslagna skörden, höga sädespriser, ingripande :ubbningar i allmänna välståndet, samt den betydliga utflyttningen ur riket af personer inom de giftvuxna åldersklasserna. ; Jemför man förhållandet-med-ingångra äks tenskap å ländsbygden och i städerna, så visar det sig ofördelaktigast förändradt för städerna. Dödlisheten i riket uppgick under 1867 till 82,072, eller 1,36 procent af medelfolkmängden. Denma dödlighetsprocent är lägre än den för 366 (2 proc.) och de båda qvinvennierr —-1856—60(2,16 proc.) och 1861— 5 (1,98 proc.), men den absoluta dödligheten antages dock ingalunda ha varit ringa i betraktande deraf, att året varit fredadt för svåra farsoter mer än något af de förutgångna 6 år, för hvilka man eger; fullständiga uppgifter om dödsorsaken. Ett ovanligt gynnsamt förhållande företer året 1867 med hänsyn till medelåldern vid döden, hvilken -är 1867 var utan undantag högre än för något af de förutgångna åren. Denna medelålder utgjorde för månkön 33,21 år (mot 30,07 år under 1866), och för qvinkön 37,97. är: (mot 34,87 år. under 1866). Orsaken till den höga medelåldern uppgifves ligga förnämligast uti det lyckliga förhållandet, att barnaåldern nu mer än under flera förutgångna år varit skonad från dör dande farsoter. Då nemligen beräkningen göres på det sätt, att för hvarje åldersår summan af genomlefd tid intill döden divideras med antalet personer, som genomlefvat denna tid, så blifver för barnaåldern dividenden relativt liten men divisorn hög, samt i följd deraf qvoten låg. Ju mindre antal barn som dö i förhållande till: äldre personer, desto mindre blir inflytelsen på divisorn och följaktligen desto högre qvoten. För de högsta åldrarne blifver väl summan af genomlefda år (dividenden) hög, men då relativt få personer uppnå den höga åldern, blir divisorn här relativt låg och qvoten följaktligen högre. Dödsfallen inom medelåldern verka naturligtvis ock minst fill vexlingar i de ifrågavarande talen. Så befinnas t. ex. de år 1866 timade 4706 dödsfallen af kolera icke hafva förmått hindra höjning af medelåldern vid döden för detta år, då dessa dödsfall företrädesvis inverkat a medelåldriga personer. Deremot hafva 1862 års dödsfall af barnsjukdomar, nemligen af messlivg till ett antal af 7407, jemte det ej obetydliga liktidiga antalet dödsfall af skarlakansfeber och difteri, haft den verkan, att vi för samma år finna den lägsta medelåldern vid döden. Då den ifrågävarande medelåldern från nationalekonomisk synpunkt är en vigtig värdemätare, så kan häraf inhemtas, huru den