Aftonbladet – 7 januari 1869, sida 3

sin grundlighet och sitt exakta sätt, som visar sig ej blott i naturvetenskapen, utan ock i historia och litteratur. Vidare är denna bildning spridd till de största kretsar, genom kalendrar, tidningar, tidskrifter, godtköpsböcker. Äfven vetenskaperna ENTER I allt detta blandas väl mycken flärd och halfbildning; men medvetandet, att menniskan ej lefver blott af bröd, genomtränger dock alltmer äfven massorna, och bildningen har i sanning blifvit Europas ej sjette utan första stormakt. Att definiera denna tidsbildning är svårt. Några fördöma den som affall från kristendomen, andra se deri blott ljus och framsteg. Att den hegelska panteismen ej kan vara dess bas, bevisar redan den ringa skara, som förstår och delar den. Åuerbach är denna riktnings egentliga litterära representant. I materialismen fullbordar denna riktning sin egentliga helvetesfärd. Dess populäraste organ är Gartenlaube. Naturvetenskaplig insigt prisas här som det högsta. Men det förblir säkerligen vid Virchows ord: Naturvetenskapernas materialistiska dogmatism är farligare än den teologiska, ty hon förespeglar exaktitet. Ej den naturvetenskapliga bildningen utan inbillningen är skuld till otron. Men är den moderna bildning, som dock ej alldes förfallit till materialism, åtminstone krist-troende? Det är sannt: Medelticens samvetsoch helvetesåvgest finns ej mer, Kristus gäller ej mer som Gud, tillfylles:görelsen genom hans död är en öfvervunnen lära, jorden anses trots pastor Knak ej mer -jsom verldens medelpunkt, Gud uppfattas som den absolute änden, Kris:us som Guds högsta kärleksuppenbarelse, himlen finns ej mer: ofvan molnen utan der ett hjerta känner sig nära Gud; men allt detta är ej minsta aufall på kristendomen. Just vi prester måste väl akta oss att vid strid mot okyskheten förherrliga den s. k. gamla goda tiden. De okyrklige äro ingen hårsmån sämre än äldre tiders vanekristne. Det finns en inre osynlig kristendom; blott andlig råhet kan inbilla sig latt ha en måttstock för dess bedömande. ;) Enda säkra kännetecknet för kristendomens tillstånd är sedlighetens tillstånd och detta är bättre än förr. Set. ex. krigförandet i 30-åra kriget. Jesus skulle säkerlligen känt sig bättre till mods öfver vår tids tillstånd än öfver sin. Åfven den mest bildade kan nu vara en troende kristen. Voltäriavismen är redan öfvervunnen hos de högre klasserna; orsaken, att dock många lärde hylla materialismen, ligger ej i kristenI domen och ej i verldsbildningen, utan dels i dessa folks onda vilja, dels och än mer i kyrkans fel. Denna bar lagt tunga synder på sig, hon har affallit från vetesskapen, förklarat all fri forskning för satanisk, slutit sig inom en tr-ng krets och så gjort kyrkan liten, Men Guds rike vill ej grunda ett privatkapell för en liten hop utvalde, det vill bli mesklighetsreligion. Hvilka uppfordringar ha vi alt hemta af ofvanslående? Vi prester skola i oss förena kristendomens och verldsbildningens goda utan att derför tudela oss. Verldsbildningen kan och får aldrig bli oss ett surrogat för kristendomen. Men all tro och välmening ersätter för presten icke heller bildningen. Han måste känna det verkliga lifvet för att derpå inverka, annars finner ban ej anknytningspunkter för kristendomen. I allmänhet måste den, som vill lära andra, först lära sjelf. För en kristendomens pionier må en ringare bildning duga; en prest deremot utan nöjaktig bildning är på en betydligare plats en omöjlighet. Sjunka en gång presterpa i sin bildning ned till blotta kolportörer, då har den tid kommit, när saltet mister sin sälta. Derför är all afsöndring af teologie studerande, genom s. k. kristliga privatskolor, ett ondt. Kan man då hålla en teolog undan stri:? En god klassisk bildning måste alltid fordras af en prest. Men alldeles nödvändigt är ock, att teologerna få bättre insigt i naturvetenskaperna och dermed begrepp och kärlek för den exakta forskniogen. Filosofien skulle hållas mer fram; dess ringaktning slår teologien djupa sår. : Presthuset skall vara ett bin hem. Må än så mycket bortgå af ländtprestens idyll-lif, en studerkammare blir qvar och denna måste vara prestens käraste plats. Presten måste vara sakkunnig och gå framåt i lifligt vetensk. pligt arbete, det är pligttrognare än at: stå högt som landtbrukare. Framförallt gäller att bli bibelfast; men en prest, som blott skulle läsa bibeln, försyndade sig dock mycket. mot sin församling. Afven nya tidens. klassiker skola be rukta vår själ. Af sådan lektyr få vi ej blott predikotankar, utan begrepp om lifvet. Prisvärdt är äfven, om presten har ett älsklingsstudium eller idkar någon konst. Undvikas bör deremot den mangverksamhet, som tar presten så i anspråk, att han ej mer får tid att lefva för sina sockenbarn. Af stor vigt är, att presten egnar nödig omsorg om sin predikans oratoriska utarbetning, ej slurfvigt missaktar formen, och framför allt aflägspar. allt trivialt. Af Jesa Krii menskliga skönhet tilldragas alltjemt menniskorna; måtte det derför blott lyckas att allt klarare och ljusfollare framarbeta denna sida och deremot låta teologumena öfver Kristus träda i bakgrunden. Som själasörjare skall presten bäst förena kristendom och verldsbildning, om han Jåter sina sockenbor känna, att han glädes öfver sramåtgående, om han i allmänhet visar dem menniskan. Virtuositet i sällskapslifvet må ej fordras, men än mindre tillåtes ett munkartadt eller pietistiskt afsöndringslif; prestens hela verksamhet bör vara fruktbärande och allmännyttig, ty det sämsta är, om församlingens prest framstår som en odåga. Kristendomens bästa försvar ligger i den harmoniska kristna personligheten. De anmärkningar, som detta föredrag töranledde, skola vi i en följande artikel meddela. Ka ITE TAN ÅA LA RS LE fäötockholms-bref. VIII