—— ———————————— — re Epilog. Några år efter de bändelser vi berättat, såg man ofta på gatorna i San Lucar, en välklädd man med vacker röst, leende uppsyn och de skönaste ögon, som dock voro beröfvade synen, ledas omkriog af en förtjusande liten gosse omkring fem år gammal. Nästan alla som mötte den blinde mannen helsade hjertligt och bekant på honom. Skärtorsdagen brukade han sitta vid en kyrkport och med sin herrliga stämma sjunga passionshistorien på en allvarlig och högtidlig melodi. Man stannade gerna och lyssnade till hans sång och smög oftast en liten gåfva i hans hatt, som stod bredvid honom på marken. Om julen gick han alltid åtföljd af den lilla gossen, med sin guitarr ur hus och i hus, och sjöng de herrliga juloch nyårs-psalmerna. Öfverallt mottogs han med glädje och belönades rikligen. Den öfriga delen af året sålde han lottsedlar. Ibland mötte han don Pröspero, som med hvarje år blef girigare, bittrare och bedröfligare, emedan hans lilla förstånd ej räckte till för alla de stora omsorger och anordninar en större landtgård fordrar, hvarföre han blott hade förtret och ledsamheter af sina rikedomar. Ständigt betraktande molnen för att se om väderleken skulle blifva gynnande för hans skördar, ständigt ängslig öfver att vinpriserna skulle falla, ständigt harmsen öfver de ökade utskylderna och ur stånd att kunna glömma Rosa, var han med alla sina penningar mindre belåten med sin verld än den fattigaste stackare. Då han såg den blinde så glad och förnöjd sade han vresigt: X Så du har haft lyckan med dig, Vicentel Nej, sefior, svarade denne, jag har alltid haft lyckan emot mig, det är ni som haft den med er; jag är inte lyckans gunstling, men jag är nöjd, det sr skilnaden oss emellan. ut. Ya PER