Den unga flickan gjorde en rörelse, som för att springa fram till den blinde, men stannade vid ett tecken af den gamla qvinnan. Men om du inte får Rosa, sade hön,så är det ingen brist på andra flikocr som vilja ha dig. Jo, det skall alltid vara brist derpå för mig,, svarade ynglingen, ty jag kan aldrig komma att älska någon annan än henne; och hvem skulle dessutom bry sig om migf? Jag vet ändå en som tycker om dig. Fäderneslandet, som älskar oss alla. Hvem skulle väl kunna älska en blind stackare, som ej kan se, inte arbeta? Hvem? Den som älskar och som aldrig glömmer? utropade den unga flickan och slog siva armar om den blinde ynglingens hals, liksom för att taga honom till sin egendom. Rosa! utbrast han och kramade häftigt i sin hand ett veck af hennes klädning. — Rosa! upprepade han ångestfullt, ve mig att jag ej kan se dig! Det behöfs icke, blott du älskar mig Sade jag dig inte detta, inföll den gamla, sade jag inte att du ej skulle sakna den som håller af dig? En blommas med så starka rötter — hvem skulle kunna rycka upp den nu? Rosa! sade Vicente med qväfd stämma, det går inte an att du gifter dig med mig! Vill du det inte? Då återstår mig ingenting annat än att afsäga mig all verldslig kärlek, för Guds. Skall du förkasta en lysande lott för det sorgliga lit som väntar dig vid min sida? Ja, Vicente, det skall jag. Du tänker så nu. Jag har tänkt det länge, och jag har också tänkt att min far hade rättihvad ban sade. Hvad? Att förnöjsamhet är bättre än lycka.