Maj du sköna! Maj du sköna! Du som gifver kärlek tunga, Gilver tjuren mod och styrka, Gifver hästen raska hofvar, Gifver åkern gröna axen, Glad hvar älskare du skådar När han älskarinnan möter, Möter med de ljufva skänker! a ge sin flicka blommor , Andra ge sin flicka frukter. Jag allena, arme yngling, Bitter här i mörkret fängslad, Visste ej när dagen grydde, Visste ej när natten skymde, Om ej alla fåglar tego, Sörgsna, när sig solen sänker; Föga gör att nåktergalen Sjunger ljuft för att inig trösta, När för mig det tröst ej finnes? Under det han sjöng strömmade ymniga tårar öfver den unga flickans kinder, och hon tycktes insupa hvarje ton som gick öfver Vicentes läppar, liksom blomman dricker den dystra nattens dagg, droppe för droppe. Då han slutat, uppstod en stunds tystnad. Hvem vet, sade den gamla slutligen till Vicente, om inte Rosa, när hon får höra att du kommit hem, påminner sig det löfte hon gifvit dig? Sefiora, icke ett ord derom! Hon gaf sitt löfte åt en man med friska ögon, som kunde försörja henne, men icke åt en blind stackare, som är så godt som död för verlden. Och om du kommit hemmit hem, fisk och sund, Vicente, och hon hade varit blind, skulle du inte velat gilta dig med henne?, Jag skulle gift mig med henne om hon varit både blind, döf och stum, svarade V cente; men det är en annan sak, ty det är mannens skyldighet att underhålla sin hustru. Men nu skall du veta att Rosa med sin sax och nål kan försörja både dig och ett dussin söner, om det skulle behaga Gud att skänka er så många. Sefiora, flydda dagar äro också räknade; låt oss ej mera tala härom utan vara glada att Rosa, som ej vore för god åt en infant af Spanien, ej kan falla på det orådet att gifta sig med mig. SS