en början på en process och slutet af ett sorgespel. Och hvartill tjena honom också hans rikedomar, när Rosa icke älskar honom? Jag afundas honom icke, sade Vicente. ÅTTONDE KAPITLET, Lycka I olyckan. Några dagar senare satt Vicente vid fönstret hos sin gamla slägting och kände en solstråle, som han icke såg, värma hans händer. Gumman höll på att sopa förstugan, då en liten flicka från grannskapet kom till henne med ett bud från sin moder. Den gamla gick, men återkom efter en liten stund. Några ögonblick senare inträdde genom den öppna dörren helt sakta en ung flicka, blönd och hvithyllt och utmärkt väl klädd. Hon stannade på något afstånd från Vicente och betraktade honom, vridande sina händer i bitter tröstlöshet, medan hennes sköna ansigte uttryckte det ömmaste deltagande och den Jifligaste smärta. Kom ni ensam in, faster? frågade Vicente. Ja, min gosse; hvarföre frågar du d t? Det förefaller mig bara som om det skulle vara någon mera härinne. Nej, vi äro allena. , Allena, upprepade den blinde med ett uttryck af djup smärta; men det blir hädanefter min lott! Seså, gosse, förlora inte modet! Gud är alltid hos oss och hjelper oss när vi minst tänka derpå. Om du vill göra mig ett nöje, gosse, så sjung den der romansen för mig, som du diktade i går, Ack, jag har icke lust att sjungal Gör det ändå; sången förströr sorgen, heter det, och dessutom roar det mig. Den blinde började sjunga med ljuf röst och sorgset uttryck;