mycket lyckligare, ty hvartill tjenar det att lefva när man ingenting kan sel Det finnes alltför många menniskor i verlden, derföre måste alltid en hel del dör, resonnerade den goda gumman. Om du hade varit hemma i våras, när koleran kom — ack, min son, hvilken hemsökelse det var! I låga staden var det värst. På en dag dogo Rosas föräldrar, men Rosa sjelf, fastän hon skötte dem, blef inte sjuk. Stackars liten! Så hon sörjde dem! Hon var ensam och utan beskydd och alldeles otröstlig. Då kom don Prospero återigen med sitt frieri, men Rosa höll i sig och ville inte gifta sig med honom. Men nu har hon då sådana. syfingrar, denna Rosa, så att det hon broderar ser inte ut som om det vore sydt, utan måladt, och så ville en förnäm dam hos hertiginnan nödvändigt taga henne med sig till Sevilla; och der mår hon mycket bra, säges det. Hon är mycket omtyckt af setioran och eftersom hon är så fin och rar, som om hon i hela sitt lif varit lindad i hollandslärft, så skall hon ha flera friare, denna ros från landet, än någon af blommorna i sjelfva trädgärden. Vicente suckade. Har du låtit henne veta att du är här? frågade tanten. Jag? Visst inte. Det är sannt att det bara skulle göra henne ondt, Ar håller så mycket af dig, det sade don Prospero, ty fast han ärft en million eller så, var det ändå omöjligt att förmå Rosa att gifta sig med honom. Har han fått ett arf? Han har då alltid lyckan med sig. Toma! han har mera pengar än som är codt för honom. Han har blifvit så snål att om han kunde sätta diskvattnet under lås och nyckel, så gjorde han det, och så girig att han vore istånd att spisa upp Guds allmakt, bakt till bröd. Han är ändå falare än förr med sina gåsfötter, sia långa buteljhals, sitt trekantiga ansigte, och sin mia, så bedröflig och ynkelig, så att han ser ut som