du kunna företaga, du, som ingenting ser? frågade den gamla sorgset. Sefiora, jag kan väl draga vattenuppfordringshjulet såväl som en oxe. Säg mig, Vicente, min gosse, hur gick det till vid. den der olyckan? Jag har aldrig riktigt förstått det. Jag kan knappt förstå det sjelf, seiiora. Ni vet att jag var artillerist, det vill säga en af dem som följa med kanonerna. Min kamrat och jag skulle ladda en sådan der pjes under em skjutöfning. Just som vi skulle stöta ner förladdningen tog krutet eld och skottet brann. Det tog af begge armarne på min kamrat och han dog; jag föll illa sårad och sanslös till marken. Jag blef läkt, men synen, som skottet tagit bort, kom ej tillbaka. Stackars Vicente! sade hans tant med tårar i ögonen. Ja, deri har ri rätt, setiora. Jag har haft stora sorger att bära. Jag kommer hem och finner hvarken min far eller Rosas föräldrar — de äro alla döda! Rosa är också död, om ej för andra, så för mig. Jag är ensam, ensam som klippan i hafvet. Jag har ingen att älska utom Gud, intet att lefva af utom det understöd, jag får af drottningen, som väl kan ge mig bröd, men inte min för alltid förlorade förnöjsamhet. Olyckliga barnb Ni har rätt, olycklig är jag, fast inte fattig, ty det är ej fattigdomen som skrämmer mig; jag är född och uppfödd deri; den är mig kär som en moder. Det som förskräcker mig är ensamheten och blindheten — att vara blind, det är som att vara laml! Och dessa ögon, som voro så vackra! Men man kan knappt se att du är blind; om det ej var för det att ögonen stå stilla som på en bild, skulle man knappt tro det. Och finnes det intet botemedel för din blindhet, Vicente? Nej, seiiora, intet. Hvilken olyckal! Ja, min kamrat, som fick dö, var bra