Aftonbladet – 5 januari 1869, sida 3

Brudgummen s--allgå genam ögonen till hjertat, eljest vilja de honom ingenting. Du gosse vare det sagdt utan någon ond mening, äl ful så det förslår, och..den andre fördömde landstrykaren är en pajen sum gerna kunde presentera sig för franska kejsaren. Jag an icke göra annat än beklaga din sorg som också är min sorg och förarga mig öfver allt hvad kjortlar heter. Pråspero gick, atröstlig och harmsen. Då han gick förbi trappan helsade han på faster Ampara, som sopade den, med zandast ett kort; Gud vare med eder, hvilket på samma sätt besvarades. Då han såg att Rosas moder fortsatte sitt arbete utan att yttra nåit, sade han: Ser ni ej att jag är sorgklädd? Nu ser Jag det först; hvem har dött ier slägt ? Å Min morbroder; och min mor har fått ärfva tjugutusen dukater Gud upptage nådigt hans själ i sitt rike! Jag ber att få beklaga er sorg. Jag sörjer honom ej, jag kände hanen ju ldrigg,. svaj ad Pröspera otåligt; ojag ä Fyärtoh glåd, ty min imor vill att ia skall lemna skolan och blifva gåråsegare och vinhandlare; Jag lyckönskar er. För mig finnes ingen lycka förrän Rosa gifvit mig sitt jan, svarade den envise friaren. aJag försäkrar er, svarade Ampara med den spanska folket medfödda artigheten, att om Rosa: hade tvenne ja att gifva bort, skulle ni don Pröspero, med all säkerhet få det ena; men som en hederli; qvinna eger blott ett ja, och detta sam ni vet redan är bortgifvet, kan hon ej gå er önskan till mötes, Det gör oss ondt både mig och hennes far, men hvad skall man göra? När man