Aftonbladet – 5 januari 1869, sida 2

ycke öfver det i lagen uttalade rätta, så nåste straffet innebära ett återställande af let i lagen uttalade, af den brottslige förekade, rätta. Häri består straffets natur. 1? et är berättigadt, emedan det förverkligar len allmänna förnuftiga viljan, hvars verkighet blifvit af det enskilda godtycket föriekad. Väl kan genom straffet brottet ej vöras ogjordt eller straffet anses som en erättning för brottet, men straffet uppfyller in bestämmelse att återställa det rätta dergenom, att det verkar såsom en lefvande craft, hvilken uppenbarar sig i de laglydiga nedborgarnes handlingssätt och framträder såsom tvång mot lagbrytaren. Beträffande straffets art och storlek visar likheten härutinnan hos olika folk samt hos samma folk på olika tider, att ingen allmän regel härför finnes. Den mosaiska lagstiftningen uppställde en sådan i vedergällningsrätten, hvars grundsats lydde: Oga för öga och tand för tand; men man finner lätt, att denna grundsats åtminstone icke Kan tillämpas efter bokstafven; ty om en tandlös slår at tänderna på en annan, kan han icke straffas med tandutslagning. Icke destomindre säger oss vårt medvetande, att det gifves en vedergällningsrätt. Huru skall nu denna kunna i strafflagen förverkligas? En blick på åtskilliga företeelser i sinneverlden visar, att föremålens qvalitet och qvantitet ofta äro beroende af hvarandra: Vattnets qvalitativa existens är beroende af ett visst mått värme. Minskas detta mått, blir af vattnet is; ökas det, blir deraf ånga. Vattnet blir ej vid första minskning is eller vid första förhöjning ånga, men det gifves en punkt, der qvantiteten icke kan ändras, utan att qvaliteten också undergår förändring. På samma sätt förhåller det sig med de etiska begreppen. Frikostigheten kan ge-: nom ett för mycket eller för litet öfvergåj till slöseri eller girighet; tapperheten på samma sätt till öfverdåd eller feghet. Hvar gränsen ligger, kan ej på förhand bestämmas, men en gränspunkt finnes det. För att finna denna gränspunkt i fråga om straffets lagom måste man vädja till folkets rättsmedvetande. Detta fordrar icke, att en förbrytares straff skall vara sådant, att icke det minsta kan tilläggas eller fråntagas, utan att en orättvisa begås. Rättsmedvetandet kan, då ett visst brott är begänget, lika väl tillfredsställas af en, som två månaders fängelse, men en punkt gifves det, der den allmänna rättskänslan, ja förbrytaren sjelf förnimmer, om straffet är för strängt eller för lindrigt. Hvar denna punkt är, beror af folkets bildningsgrad. Ett mildt straff kan vara lika rättvist som ett strängt. Den enda regel, som kan gifvas, är att straffet måste stå i ett visst förhållande till brottet. Brottets storlek åter bestämmes dels af den fara för samhället, det åstadkommit, dels af den brottsliges uppsåt samt NA den af de bevekelsegrunder, som bort afhålla honom från brottets begående. Efter dessa allmänna anmärkningar om straffteorier öfvergå vi till vårt föresatta ämne, krigslagstiftningen. Första frågan härvid blifver, om en särskild lagstiftning för krigsmän är behöflig. Denna fråga torde synas mången oväntad, ty föreställningen om behofvet af särskild krigslagstiftning är temligen djupt rotfästad.. Den skarpsinnige juristen Calonius, som dog i början af detta århundrade, yttrar i en uppsats om grunderna för krigslagar, att en arm6 ofelbart blefve illa svarande mot sitt ändamål, om den ej under jemn tukt och aga varder tillvand till skick och ordning och att ovilkorligenfullgöra hvad; utan uppenbar och påtaglig fysisk eller moralisk orimlighet, befalles; ty, säger han vidare, det står fast i alla tider, att om en armå ej skall frukta för sin fikd bör den först lära att frukta för sitt befäl. Nu förhåller det sig emellertid så, att i hvilket yrke som helst blifver ingenting uträttadt, om ej arbetaren blifver vand till skick och ordning, men icke har man numera en särskild lagstiftning för hvarje yrke. Huru skulle det gå i större kemiska eller mekaniska fabriker, om ej hvarje: arbetare med yttersta ordning och punktlighet fullgjorde sitt åliggande? Man invänder, att den militäriska subordinationen fordrar en särskild disciplinstadga. Utan tvifvel är i de nämnda fabrikerna ,subordinationen lika vigtig, som i en arm6, ty både arbetets utförande och säkerheten till lif-ärberoende deraf, att de underlydande punktligt fullöra förmännens befallningar. Men man reer sig dock utan både ståndrätter och arrest. Visserligen är den tid icke särdeles långt aflägsen, då lärlingarne af gesäller och mästare handterades lika godtyckligt, som emenskapen i våra dagar behandlas af sitt efäl, men i öfriga yrken, utom det militära, har man funnit, att disciplinen kan uppehållas utan godtyckliga bestraffningar. Hemligheten består deri, att sedan. man varnat den late och försumlige tjenaren några gånger, så afskedar man henom, om han ej bättrar sig, om hvilket förfarande man gör förbehåll vid kontraktets ingående. Föreställningen om behofvet af en särskild disciplinstadga för militärer hvilar på den fördomen, att krigaren är något annat än medborgare; men hvad skulle han då i sjelfva verket vara? Af samhället är han ju antagen i ändamål att försvara det mot yttre våld, liksom polistjenstemannen är antagen till den inre ordningens upprätthållande. Krigaren är alltså medborgare lika mycket som polistjenstemannen eller hvar och en annan samhällsmedlem, som har en nyttig verksamhetskrets. Men i sådant fall bör väl krigaren lyda, samma lag, som, de öfriga medborgarne. Atminstone gäller detta under fred. Att i krig faran af olydnad eller rymning är större än om en annan statens tjenare eller en arbetare är försumlig, är en sanning, äfvensom att vissa brott finnas, som endast under krig kunna begås, t. ex. olofligttillegnande af krigsbyte, men deraf följer endast, att en särskild krigslag erfordras -att gälla under krigstid, Ått för öfrigt om em armå ej skall frukta sin fiende, den först måste lära frukta sitt befäl, är så grundfalskt, att just motsatsen deraf är sanning i våra dagar, då erfarenheten visat, att der soldaten älskar sitt befäl. der offrar ban med gladt mod lifvet för