Aftonbladet – 5 januari 1869, sida 2

STOCKHOLM den 5 Jan, Den nya krigslagstiftningen. Strafflag för krigsmakten. — Disciplinstadga för krigsmakten. — Förordning om krigsdomstolar och rättegången derstädes. T, Då dessa den 11 Juni sistlidet år utfärdade författningar, hvilka med början af innevarandeår trädt i gällande kraft, äro af stor betydelse för en talrik och vigtig samhällsklasg, hafva vi ansett dem förtjena en vidlyftigare granskning. I kriminalrätten gäller måhända mer än inom någon annan del af juridiken, att de grundsatser, hvilka skola tillämpas i lifvet, måste vara klart genomtänkta och af förnuftet pröfvade, ty väl kan, ett folk på den civila lagstiftningens område, utan allt för stor skada för sig sjelf, ännu länge bibehålla från förfädren ärfda rättsbruk, sedan de förhållanden, som grundlade dem, upphört att ega giltighet, men att bibehålla förfädrens uppfattning af hvad som bör anses såsom tillåtet eller brottsligt samt huru brott böra bestraffas, sedan oriktigleten af en sådan uppfattning blifvit ådagalagd, det är att afsäga sig bildningens förmåner och föredraga mörkret framför ljuset. Af den vetenskapliga forskningen och särskildt af filosofien måste brottmålslagstiftniogen pröfvas och skärskådas. Det gifves eng en många praktiska män till, och med bland dem, som gå och gälla för verkliga statsmän, hvilka anse det förmätet, då man vill tillämpa den teoretiska rättsbetraktelsen på det verkliga lifvet och dess förhållanden, men hvad den vetenskapliga kritiken visat vara falskt, det kan icke länge bibehålla sig i verkligheten. Ett af vetenskapen förkastadt lagbud. kan väl till en tid bibehålla sin positiva giltighet, men i trots af all från den historiska tillvaron lånad styrka, förlorar det snart förmågan att gälla som uttryck af det rätta, sedan det icke längre hemtar stöd i för nuftet. Det torde då icke vara olämpligt att, vid granskning af en speciel strafflag, föreskicka några anmärkningar angående de straffteorier, som utöfvat största inflytande på brotemälslagstiftingan. Dessa äro afskräckningsoch förbättringsteorierna. Begge synas än i dag utöfva inflytande på lagstiftare och det torde derföre förtjena undersökas i hvad mån de innehålla något sannt. Hela den äldre brottmålslagstiftningen hvilade uteslutande på afskräckningsteorien. Anblicken af den straffades fysiska lidande ansågs lända andra till helsosam skräck. Han straffades, som det hette, androm till varnageln. Då denna teori, sådan den ursprungligen framträdde, väl i det närmaste kan anses öfvergifven äfven af så kallade praktiska män, torde det i erfordras att spilla många ord på henne. Det är uppenbart, att samhället icke är berättigadt att underkasta en sin medlem, låt våra en förbrytare, ett hdande allenast till de öfrigas uppbyggelse. Från denna teoris ståndpunkt och om straffet endast afsåge att injaga skräck i samhället, vore det alldeles likgiltigt, öm man straffade en skyldig eller en oskyldig, endast dot allmänt troddes, att den straffade vore skyldig. . 7 an har i senare tider, då man ej velat öfvergifva afskräckningsteorien, sökt försvara henne sålunda, att straffet är riktadt mot den brottsliges egna enda begär, samt påstått, att då den brottslige Jemför det lidande, som : begärets tillfredsställande kan medföra, i händelse brottet upptäckes, med den fördel, dess G kan tillskynda honom, verkar det i lagen innehållna straffhotet på honom afskräckande, så att han afhåller sig från brottet, Häremot kan dock erinras, att en mängd brott begås i öfverilning, i hvilka fall straffhotet icke kan verka afskräckande, samt att den brottslige i de flesta fall beräknar att ej blifva upptäckt, hvarjemte det, dessvärre, ofta nog händer, att lagbrott begås, utan att förbrytaren har aning om, att gerningen är brottslig, Dessutom är det naturligt, att en lagstiftning, som blott åsyftar ått injaga fruktan, endast högst ofullkomligt kan uppfylla sitt ändamål, alldenstund den ena menviskan är mera tillgänglig för denna känsla än den andra, Den andra straffteorien, som 4 våra dagar spelat en stor roll, är förbättringens och det i sammanhang. dermed stående pevitentiersystemet. . Staten, säga denna teorlis anhängare, har till uppgift att befordra menniskornas moraliska förädling. Dertill begagnar den såsom medel uppfostran, men, der denna försummats eller visat si overksam, siraffet, De som stå på en högre grad af för. måga att bestämma siv sedliga vilja, anses ega ett rättsligt förm nderskap öfver i detta afseende lä; stående samhällsmedlemmar. Er NELÄSGE Se Se san