Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

-pförväntan och de samverkande artisterna v ) bemödanden. I De mest framstående detaljerna af ma Itincens musikaliska innehåll voro, hvad ut ;I förandet beträffar, fru Michaölis mästerlig föredrag af Casta-diva-arian i Norma oc fru Normans lika fulländade tolkning a Vieuxtemps berömda Fantasia appassionata lOm vi intyga att de begge artisterna, son värt musikaliska samhälle med stolthet räk I nar bland sina förnämsta prydnader, för till. I fället voro i alla hänseenden förträffligt dis poncrade, torde ej mer behöfva sägas, då de 1 gäller uppgifter, som de redan ofta löst til Jahörarnes förtjusning, och för hvilka vi re dan vid mer än ett tillfälle egnat dem vå: hyllning. Begge blefvo de tva gånger in ropade. Med lifligt bifall helsade man likaledes hr, Behrens föredrag af den storartade basarian ur Höndels aJudas Maccabmeus, som af sångaren gifves med förkärlek och synnerlig omsorg. Qvartetten ur Franz Berwalds cEstrellac, en bland de bäst komponerade och till innehållet behagligaste ensembler som någonsin af svensk tonskald diktats utfördes af fru Stenhammar samt hrr Arnoldson, Willman och Arlberg med så uttrycksfull och i tekniskt hänseende förfinad samsång att numret måste upprepas; hvaremot finalsextetten ur Wattendragaren förekom till en viss grad förgäten af de artister, som ej, längesedan af detta mönsterverk skördat på minnesvärda triumfer. Konsertens begge afdelningar inleddes med hvarsin ouvertur, den till Euryanthe af Weber och den till Egmont af Beethoven, båda omsorgsfullt och väl återgifna samt mottagna med mycken erkänsla. Ej mindre lifligt anslogs publiken af matincensbegge deklamationsnummer. Kyrkklockan ij Farum, ett poem af Boye, rikt på värmande religiös stämning, framsades till sin fördel af hr Elmlund, som dessutom genom sin framställning af Brackenburg i den förfärande scen ur Goethes cEgmont, som innehåller Clärchens sista stund, gjorde ett djupare intryck än någonsin. Claras roll gafs at fru Hwasser själfullt, genomtänkt, och gripande genom den sannt poetiska enkelhet, harmed hon alltid löst denna storartade uppgift. Trollflöjtens 199:de representation å kungl. operan innebar mången högtidsstund för tillbedjarne af detta sublima konstverk. Fru Michaöli framstod nu i sin rätta roll inom denna opera, Nattens drottnings, hvari vi aldrig funnit henne uppnådd än mindre öf. verträffad, hvaremot Paminas i flera hänseenden bättre öfverensstämmer med fru Stenhammars konstnärliga skaplynne. Vi vilja hoppas att det tillfredsställande sätt, hvarpå hegge partierna nu i täfling gifvas måtte för framtiden blifva med afseende på rollfördelningen: bestämmande, likasom vi äfven tillåta oss att anhålla, dels att Sarastros roll hädanefter som nu anförtros åt hr Willman, som sjunger den förträffligt, men icke blott sjunger den, dels att hr Dahlgren såsom Pamino aflöses af hr Arnoldson. Hr Dahlren gifver visserligen partiet med en ski et och innerlighet i känslouttrycket, lika misskänneliga, som att hans stämma här om i don Öttavios roll är af vacker effekt, nen åt den medtödda värdighet och naturiga ädelhet som måste ingå i teckningen af Paminos karakter förmår han icke gifva dranatiskt lif. Särskild uppmärksamhet förjenade under ifrågavarande representation le tre genierna, hvilkas parti isynnerhet i len oförlikneliga qvartetten, nu genom frökarne Söhrlings och Widebergs samt fru Männichs korrekta och icke utan omsorg nynserade föredrag framstod skönare än man å länge fått njuta det. Monostatos aria l. unde naturligtvis blott för tillfället vara! tesluten.