Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 3

Visst icke; åtta år förgå så fort som em aln dåligt kläde. Men det behöfver icke bli mer än sex år; om man vill gå öfver hafvet, afdrages ju två år på tjenstetiden. — Nej, Vicente, nej, vid den allraheligaste Maria; tänk icke derpå! Der borta på Cuba kan du ju dö af pesten! Nej, nej, då är det bättre att vänta i åtta år här hemma. Rosa, den svåra vägen skall man försöka att gå fort. Och om du icke skulle äterkommal! Icke återkomma! Och hvarför icke? Har icke din far och tusende andra med honom, kommit tillbaka? Var inte rädd: bvartöre skulle jag ej komma igen? Täok om fartyget går till botten! Då hoppar jag i laud, som en fisk i dina hand, skrattade Vicente. Ack, Vicente! utropade Rosa och började åter att gråta, det som skär mig i hjertat är att se huru litet du bryr dig om NN skiljas från migl.. Du är inte ledsen alls.n Nej, men jag skulle blifva det, om jag inge ett olyckligt nummer; men det vore också endast skilsmessan från dig, som skull öra mig ondt, ty som det står i visan: Om soldat jag måste blifva, Ej jag sörjer för musköten, Hvad jag sörjer, hvad jag saknar, Är blott dig och våra möten. Skall du glömma mig, Vicente? Glömma dig, Rosa? Det är jag ej rädd ör. Öch han började åter sjunga: Förrän jag dig glömma kunde, Skulle du långt förr få se Månans strålar värma dagen, Solen natten svalka ge. (Forts. följer.)