Aftonbladet – 4 januari 1869, sida 2

börtgångne folkvännen Blanche ned en re presentant, som med duglighet och redbarhet förenade sådana åsigter, att han kunde väntas komma att föra de demokratiska idcernas talan. För denna senare åsigt uttalade sig det offentliga valmötets majoritet, och valet borde derefter utan synnerliga slitningar kunnat försiggå. Men man har på motsidan nödvändigt velat hatva strid. Den måste således upptagas. Men det är i verkligheten icke någon strid mellan de liberala och några så kallade nyliberala; det är en strid mellan det offentliga valmötets kandidat, och den kandidat som några mer eller mindre konservativa och grå tidningar hafva uppställt. På sin höjd kan det dessutom vara en strid mellan dem, som anse, att både embetsmannainsigterna och embetsmannaintressena för närvarande redan äro tillräckligt och väl representerade på Stockholmsbänken och i riksförsamlingen i allmänhet, men att deremot de demokratiska idterna nog kunde der behöfva ytterligare en talangfull målsman, som både kan och vill med lif och lust deltaga i riksdagsarbetet. Någon uppmärksamhet torde det äfven förtjena att de arbetande klasserna, särdeles städernas, icke må sakna hvarje tillfälle att få sin röst hörd i riksförsamlingen. De ega utan tvifvel vänner, som varmt pitälska för deras bästa; men någon person, som, i likhet med hr Hedin, med dem trädt i närmare personlig beröring, som känner deras egna tänkeoch föreställningssätt, finnes de) icke. Men en sådan borde finnas, och dette utgör ett nytt skäl, hvarföre det under för handenvarande förhållanden är önskvärdt at valmännens förtroende fölle på litteratörer Sven Adolf Hedin.