Aftonbladet – 2 januari 1868, sida 3

svenska polarfärd de billiga fordringar, man Ipå den kan ställa? Jag tror, att man med lugn kan derpå svara ja, ty om ock dei Tvissa afseenden högstämda förhoppningarne ej till fullo blifvit uppfyllda, så hafva deremot de i andra afseenden-vunna resultaterna ej obetydligt öfverträffat allas förväntan. Och hu till sist blott en fråga: bör denna vetenskapliga expedition vara den sista, som från Sverge utgår? Att vårt land numera bör eftersträfva lagrar från blodiga slagfält, derpå tänker väl numera ingen; långt ifrån, att såsom under Gustaf II Adolfs, Carl X:s och Carl XII:s dagar våra härar skulle tränga till det inre af Tyskland, Polen eller Ryssland, äro vinu nöjda, om vi få lefva i fred och vänskap med hela verlden. Deremot kunna vi ännu med gladt mod blanda oss i andra strider, der hvarje ärlig kämpe med säkerhet kan påräkna sin belöning; ännu kunna Vi på vetenskapens vidsträckta fält uppträda vid sidan af i materielt afseende långt rikare och mäktigare länder och folk. Ett af de förnämsta medlen för en sådan ädel tvekamp erbjuda utan tvifvel vetenskapliga expeditioner — och ännu ligga talrika, vidsträckta trakter, så i norr som söder, hvilka vänta på undersökning. Än i dag skulle det skådespelet kunna upprepas, som under sistförflutna århundradet väckte hela det bildade Enropas aktning och beundran, då från det aflägsna Sverge Linns lärjungar utgingo till snart sagdt alla verldens länder och återvände med rika vetenskapliga skatter — eller stupade såsom vetenskapens martyrer fjerran från hemmet. Kort sagdt, icke saknas trakter, som förtjena undersökas, och ej heller skola för saken intresserade män fattas, hvilka med glädje skola offra tid och kratter för ett sådant mål. Men månne icke ett fattas, sjelfva nervus rerum gerendarum — penningar? Sverge är ett fattigt land, är en gammal visa, som vi i de mest olika tonarter fått höra upprepad; det har ej råd till stora uppoffringar... Men månne dessa uppoffringar verkligen beböfva blifva så stora, för att nyssnämnda mål skall kunna vinnas? Vi tro det ej. Om t. ex. svenska staten årlisen underhölle blott ett aössin eller ett tjog gardister mindre och ansloge Jen derigenom besparade summan till vetenskapliga expediioher, så skulle hvart tredje eller femte är en dylik kunna företagas och — uppriktige talad — skulle en dylik förändring i pen ningarnes användande medföra någon fara ler förlust för land och rike? Skulle de: vundsförvandter, som vårt land härigenom; örvärfvade sig i den bildade verldens aktring och tillgifvenhet, vara att förakta, om or en gång hotade vår. frihet och sjelfständighet — och skulle ej nationalmedveandet, att vi än i dag kunna iolåta oss i idel tornering med verldens förnämsta naioner, ingifva Sverges folk en Jika fast förröstan att med lugn kunna möta kommande vissa öden, som medvetandet af att man ger ett dussin flera försvarare på stat att tälla mot möjligen blifvande fienders hörkaror? Dock — detta rubriceras måhända såsom lemagogische Umtriebe, och sådant bör man: u undfly. Det återstår dock hoppet — och nå det hoppet ej komma på skam — att, m det gäller, äfven framdeles inom värt and skola finnas män, hvilka följa det vackra, om Göteborgs samhälle detta år gifna xemplet och derigenom möjliggöra vår flagas fortfarande uppträdande bland andra ciiliserade länders, då det gäller fredliga viiogatåg och eröfringar i främmande länder, -—-—