Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

0 Ro Te ge SR MT om en stor, måhända största delen af de nu hemförda djurformerna redan af våra föregående expeditioner blifvit anträffad, så finnas dock utan tvifvel deribland icke få för vetenskapen alldeles nya, hvarjemte allt — såväl det förr kända som det nya — både för fäderneslandets och utländska museer bör vara särdeles dyrbart och begärligt. Att således de djurarter, som hatva hafvet till matbod, ej behöfva svälta, torde af det ofvan sagda vara lätt insedt. Så är dock ej förhållandet med alla. Bland dem, som nödgas förskaffa sig sitt uppehälle på fastlandet eller isen, bör ej synnerlig nöd gå på, t. ex isbjörnen och fjellräfven, af hvilka den förre förnämligast bland skälarne, den senare bland fåglarne företager sin proviantering. Annat är förhållandet med t. ex. Spetsbergens ende sångfågel, snösparfven, hvilkens muntra och förnöjda qvitter bland snö och is låter förmoda, att äfven han har sin nödtorftiga utkomst, en förmodan, som ej jäfvas af det tjocka fettlager, som gifver hans lilla kropp en viss embonpoint. Växtfrön och insekter utgöra hans föda, och framförallt äro dessa senare af vigt, alldenstund utan sådana hans — liksom några andra fågelarters — ungar snart skulle ömkligen omkomma. Nämnda del af djurverlden, insekterna, har under innevarande sommar varit föremål för en speciel och noggrann undersökning. Redan under föregående färder hafva smärre samlingar af dessa djur blifvit gjorda, så att 29 Spetsbergs-arter voro kända, ett visserligen ringa antal, men intressant derigenom, att bland dem ej mindre än 19 förut varit för vetenskapen alldeles okända. Troligen kommap, yttrar den förtjenstfulle, nyligen aflidne man (C. H. Boheman), som beskrifvit dessa, fortsatta undersökningar att bringa i dagen en och annan art, ehuru dessa ej torde bli särdeles många, — ett yttrande af en vetenskaplig auktoritet, som ej lät hoppas synnerligen stora skördar på detta fält. Förhoppningarne ha dock blifvit öfverträffade, i det att under sommarens lopp ett antal af 70 å 80 arter blifvit anträffadt, och att bland dessa många nya förefinnas, kunna vi sluta till deraf, att blott de 12 arter, som iakttogos på Beeren Island, 11 förut ej varit beskrifna. Förunderligt förefaller det onekligen vid första påseendet, att den insektgrupp, som här uppträder i största såväl artsom individantalet, är just den, hvars arter genom sin bräckliga och svaga kroppsbyggnad synas minst skapade att uthärda ett hårdt och rått klimat (myggor) — en egendomlig. het, som utan tvifvel finner sin förklaring i den korta tid, som de behöfva för genomgåendet af sira första förvandlingar. Deremot saknas t. ex. de högre utvecklade skalbaggarne2); af fjärilarne förekommer sparsamt en enda mallik art o. 8. v.; framförallt frappant är den totala bristen på sådana, som (utbildade eller såsom larfver) lefva at ruttnade djuriska ämnen, ett förhållande, som sammanhänger med den otroliga långsamhet, hvarmed förruttnelse och förmultving här försiggå. Aterstå dock de talrika renhjordarne — och hvaraf kunna de hemta sin näring? För dem äro skälspäck och borgmästarestek lika oaptitliga som torsk, räkor och myggor; de äro uteslutande anvisade till växtriket. Väl är det sannt, att detta på en eller annan fläck uppträder i en relativ yppighet, nen — renarne äro många, och dessa lyckigt lottade platser äro både få och små. leynnerhet på sådana öar, der endast här och der ett magert grässtrå eller en fjellvallmo synes uppsticka bland de nakna stenösen och der renmossa samt andra högre af-arter höra till sällsyntheterna, förefaller : let hardt när oförklarligt, att dessa djur med : illhjelp af björnmossa (Polytrichum), de pridda grässtråna, unga vallmofrukter 0. s. v. unna ej blott lifnära sig, utan äfven blifva ill den grad smäckfeta, att ett 3—4 tum jockt fettlager om hösten finnes aflagradt. Men sedan kommer den långa vintern! Icke ! vortsofva de denna i något ide, ej heller unna de urdanskaffa de ofantliga marken täc: unde snömassorna, och, äfven om de kunde let, hvartill skulle det gagna? På dem kan nan derföre ej blott tillämpa det välbekanta uttrycket att hans dinår var näst till svält,, ; j l l 1 l 1 tan man har anledning att antaga, att de 4 okstafligen nästan endast lefva på hullet. 4 )ckså äro de om våren så godt som blottt nn och ben, och deras om hösten ytterst 1 ickra kött är då alldeles oätligt. J Vi lemna dock nu djurverlden för att!) ämna några ord.om det botaniska utbytet., Hvad i all verlden kunna två botanister afva att uträtta på Spetsbergen?, — har t ag ej sällan hört med oförställd förvåning I tiras, då tal varit om Sofias färd. Onek-, gen skulle denna förvåning vara fullt be-, tigad, såvida vegetationen vore så ytterst orftig, som den stora allmänheten tyckes öreställa sig. Ja, jag har till och med fått esvara sådana frågor, som den: Finnes nåon enda blomma på Spetsbergen ?, — Fakskt är emellertid, att expeditionens botaister gerna skulle hafva sett, att de haft tterligare tvenne kamrater för att medinna en ännu fullständigere och noggranare undersökning af de besökta trakterna, n de nu, äfven med bästa vilja i verlden, ;rmådde. Hufvudmassan af Spetsbergens fastland kes al den s, k. inlands isen, närmast att kna vid en gigantisk insjö af is, hvilken öker sig utlopp till hafvet genom talrika, kaledes af is bildade strömmar (glacierer), om i väldiga kaskader nedvältra siva frusna ägor i oceanen eller gifva upphof åt de bäcar och elfvar, som genomkorsa det isfria glandet. Att här, i sjelfva denna isöken, j kan blifva tal om någon vegetation, är aturligt; endast den röda snön (en mikrokopiskt liten algart) gifver här och der en itt anstrykning ät fjällsluttningarnes hvita nömantlar. Men nedanför dessa glaciertäckta sträckor tbreda sig flerestädes lågland eller höja sig höfria sluttningar och fjäll, och här kan jan säga så godt som all vegetation vara oncentrerad. Vända vi vär uppmärksamet till de högre, s. k. fanerogama växterna, . vi ingalunda föreställa oss, hvarken att KA om Ft mm På pm PG JA FK Jet MM AO IA me mt AA mm rn mn Re 1 JK Först efter långsamma och ifriga efterspaningar anträffades en half skalbagge liggande Då stranden, men om denne här förekommit