Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

Un AT MU RR ee MA Her Rör ot sedan denna hvalart blifvit totalt utrotad i dessa farvatten 1) turen till hvalrossen, hvilkens tröghet gör honom till ett jemförelsevis lätt byte, på samma gång den omständigheten, att den endast hvart tredje år föder en enda unge, betydligt bör påskynda dess totala undergång. Följderna af det forcerade förföljandet visa sig för hvarje år allt tydligare; såsom i föregående bref blifvit omnämndt, sågos under Sofias hela färd endast 2 å 3 dylika djur. Det torde äfven ej dröja synnerligen länge, innan en stor del af de norska fartyg, som bedrifva den egentliga fångsten bland polarisen, vänder sig till annat håll, der talrikare hvalross-hjordar ännu förekomma. Början har redan blifvit gjord, i det att tre norska fartyg detta år besökt Novaja Semlja och der funnit så mycket hvalross, som man sjelt vill slå. Utom hvalrossen är det skälarterna, som nu utgöra den egentliga förvärfskällan för fångstmännen bland polar-isen, och ännu finnas dessa i ett betydligt — ehuru, såsom man hör allmänt klagas, för hvarje år aftagande — antal. TI ej ringa grad är detta ä i andet med isbjörnen, och att äfven renen går sin undergång till mötes, torde lätt inses deraf, att — såsom vi med säkerThet veta — endast den sistförflutna sommaren af detta djur blifvit dödade mellan 2 och 3 tusen stycken. Måhända är det endast Iden omständigheten, att det östra Spetsberget och stränderna kring Storfjorden med Isina väldiga renmarker ofta nog flera år åa rad äro af ismassor skyddade för fångstmännens förödande besök, som vi hafva att tacka för dessa djurs talrikhet ännu en dag som är. Afven till fåglarne har utrotningskriget utsträckts. Fjellripan, som i äldre berättelser angifves såsom allmän, är nu så sällsynt, att ehuru särskild belöning under vår färd var utsatt för densamma, endast ett enda exemplar kunde uppspanas. Förnämligast är det dock ejdern, som är föremål för förstöring. Åsggen bortplockas med största begärlighet, och boen plundras utan försyn för halfkläckta ägg eller ungar på det dyrbara dunet. Kort sagdt, något begrepp om jagtstadga eller annan lag finnes ej, och naturens herre, blindt följande vinniogslystnadens bud, uppträder grymmare än den blodtörstigaste tyrann. Hittills hafva vi nämnt de djurslag, som under en längre följd af år utgjort föremål för fångst och förödelse; det återstår nu att tillägga några ord om ytterligare tvenne andra, som på senare åren gifvit upphof till nya industrigrenar härstädes. Den första af dessa är den s. k. haakjaeringen eller en glupsk hajart, hvilkens lefver lemnar ett ypperligt råämne till trankokning. Då denna fiskart företrädesvis uppehåller sig på stort djup och således endast med lock kan fångas, bör den vara temligen skyddad mot total utrotning, men att den decimeras, torde vara en sjelfklar följd ef den mängd fartyg, som på sista tiden börjat egna sig ät denna fångst. Här och der på bankarne söder om Beeren Island, mellan denna ö och Spetsbergen samt längst dessas vestkust kan man få se de för denna fångst bestämda små skutor, hvilka ej sällan återvända med en dyrbar last. Huru många dessa fartyg ro, kan jag ej uppgifva; blott det kan jag äga, att ensamt i trakten kring Bel-Sund kunde man i år räkna 16 stycken, liggande å tätt, att den ena kunde se den andra. Den andra djurarten, som på allra sista tiden börjat fångas, är den vackra delfinart, som kallas hvitfisk och som ryssarne förr här fångade under namnet beluga, men som sedan fått gå temligen oantastad. Som denna hvitfisk, ofta i stora skaror, plägar besöka fjordarnes innersta vikar, så afstänger man genom en stor not en del af viken och söker sedan jaga djuren in i densamma, hvarefter de dödas, uppdragas på land och afspäckas. Huru många fartyg detta år användes till denna fångst, kan jag ej på siffran uppgifva, men, åtminstone var deras antal 15 å 16. Under dylika förhållanden vet jag ej, om man har anledning att vara glad eller ledsen öfver ett fynd den förflutna sommaren. Jag afser härmed fångsten af stora, vackra laxar härstädes, då man förut blott af ett tillfälligtvis vid en elfstrand funnet litet butvud slutat till denna fiskarts förekomst härstädes. Under de senare åren hafva engelska turister och sportsmän visat em viss tendens att begifva sig till dessa trakter för att på den härvarande djurverldens bekostnad få tillfälle att uppvisa vackra skottlistor — och då de nu dessutom kunna få tillfälle att tillfredsställa sin laxfångaremani, skall ej deras antal här för hvarje år förökas? Och skall ej derigenom utrotningskriget, äfven mot bittilis temligen skonade djurarter, ! antaga ännu mera oroväckande dimensioner? Men — torde någon fråga — hvarifrån få n blott de ofvan anförda djuren utan äfven tallösa skarorna af stormfåglar, måsar, ! ärnor, -lunnar, alkor, rotges m. fl. sin föda? () Det synes hardt när otroligt, att i ett land N nedså hårdt klimat födoämnen skulle kunna I produceras åt dem alla. Att emellertid så-r lana ej blott finnas, utan äfven i rikligt mängd, kunna vi sluta deraf, att samtliga f ljuren utmärka sig genom en fetma, hvarom man knappast i södern gör sig en föreställning. Denna gåta är dock ej svår att lösa, dån igan gäller de djur, som ur hafvet hemta y in näring, ty ett mera vilförsedt visthush orde man knappast kunna tänka sig. Man intog visserligen förut, att fiskar skulle vara ö itterst sällsynta i de arktiska hafven, men få srundlösheten häraf har under föregående venska expeditioner blifvit till fullo bevisad; ti å t. ex. kan Beeren Island måhända i detta fi ende täfla med sjelfva Finnmarkens ku-S ter. Vid Spetsbergen är säkerligen fiskli ikedomen ej fullt så stor, men dock mer än 5s illräcklig för att lemna rikliga bidrag tillv kälarnes, en mängd fåglars o. s. Vv. målti-k ler. Men härtill kommer den ofantliga mänglen af lägre sjödjur af alla ordningar, upprädande under en sådan mängd af vexlande, vidunderliga former, att den rikaste fantasi sl kall hafva svårt att konstruera något dy1: ikt, samt i så ofantliga massor, att tanken 9! vindlar vid försöket att uppgifva tal, som unna lemna ett ungefärligt begrepp om denna u nänrgd. Vattnet visar sig stundom bokstaf-5! igen såsom en välling genom massan af dyika smådjur — och gör menniskan neder-!k ag bland de högre djuren, hvad förslår detta h not det, som dessa å sin sida göra bland def i Yt RA Ze TD OO AA a