Aftonbladet – 29 december 1868, sida 3

jag vet att de herrliga dagarna vända tillbaka som vår efter vinter. Ja, hon visste det, och då hon upphörde att veta det — då tanken lade ihop sina viopgar och en mild dvala sänkte sig öfver henne — då trötthet och lycka vaggade h.nne i en ljuf slummer, kände hon det ännu. Detta var det sista medvetandet hon förde med sig in i sömnens verld — detta var innehållet i alla hennes drömmar och hennes glada välkomst då hon vaknade! Medan Dora sof, satt mr Templemore uppe och vakade i Evas rum. Han bade satt sig i Doras lediga stol vid kaminen, och i det han satt och stirrade på de glödande bränderna, kastade han ifrån sig det förflutnas tunga börda och försjönk i leende drömmar, Men plötsligt stod den bleka och förebrående bilden af Florence framför honom. — I lorence, som hade förorättat honom, men som han alltför villigt hade förkastat. Tluru fullständigt hade han icke uppgifvit den garaia kärleken, och med hvilken ifver hade han icke vändt sig mot den nya! Var icke denna häftiga lidelse ett bevis på att mrs Logans svartsjuka hade varit berättigad? Ja,, tänkte han med någonting liknande samvetsagg, hon talade sannt nog; jag höll ständigt allt för mycket af Dora. Jag gaf henne alltid för mycket, och nu har kon allt och har rätt till allt, En enfaldig qvinnas dårskap och en galen qvinnpas brott ha gjort att det nu är för sent för ånger eller förebråelser. Hvarföre således plåga sig sjelf med saker som kunde ha blifvit men som aldrig kunna komma att ske? Hvarföre missunna sig sjelf den lycka man har, då denna lycka består i en Ung flicka som jag älskar och en ung flicka som Dora? Sålunda talade förståndet, och samvetet lånade det villigt sitt öra, och sjelfförebråelsen mäste slagen och i oordping retirera, Peas