Aftonbladet – 29 december 1868, sida 2

omerska kyrkan har haft att uppräkna efer reformationen, ha likasom vi med smärta ett, hvart det bär med kristendomen öfverlt, der denna kyrka tror sig ingenting ha utt frukta hvarken af bibeln eller af seklet. Vi skulle för öfrigt kunna visa, att alla dessa kristnas religiösa utveckling har skett utanör den despotism, hvars börda påfvedömet aldrig upphört att försvåra. Somliga, få till antalet, gjorde motstånd, protesterade, och 1 veten, huru deras protester mottogos; många kunde endast sucka i tysthet, längtande efter bättre dagar, än syllabus näppeligen ger utsigt till; men i sjelfva verket tilläto sig alla i sitt hjerta med eller utan sin vetskap, med eller utan sin vilja, friheten att tjena Gud efter sitt samvete, att söka sin tro i hans ord och att gå till Jesus såsom till sitt enda öfverhufvud, sin ende mästare. Detta är hvad I sen i alla vackra kristna böcker, undertecknade med stora katolska namn. Denna frihet, käre bröder, det första behofvet för all allvarlig och djup tro till och med inom den romerska kyrkan, är det som våra reformatorer ha testementerat er. Om de icke alltid förstått den nog vidsträckt och beviljat den nog vidsträckt, bar icke desto mindre den stadgade principen blifvit den moderna verldens lag, och i dag skulle desse store Guds män tala till er såsom vi. De skulle säga till er, som veten det, till många katoliker, som äro värdiga att veta det, att friheten allena gifver säkerhet för menniskans värdighet, för den kristnes uppriktighet. De skulle säga er, att triheten är en af trons nödvändiga elementer, ty tron, det är besittningen af den uppenbarade sanningen, och denna besittning är icke riktig och heliggörande, såframt den icke vunnits genom förståndet och hjertat. med ett ord, den enda allmänneliga och ver ligt heliga kyrkan, med själar, som gifva sig åt sin frälsare och sin Gud. Men, käre bröder, våra reformatorer skulle, då de påminde er om edra rättigheter, icke mindre kraftigt påminna er om edra pligter. De skulle säga er, att I kunnen vara lyckliga och utan tvifvel stolte öfver att se de protestantiska länderna, ja, till och med de länder, som endast äro underkastade det protestantiska inflytandet, på civilisationens väg vara så långt framför dem, som stannat qvar under Roms ok; men de skulle tillägga, att denna fullkomligt menskliga ära, hvilken är ett träffande svar på hvad påfven säger er om sin kyrkas timliga välgerningar, i edra ögon endast bör vara en bisak. Det rätta svaret, det goda svaret, är, att idealet för tre århundraden sedan, tron genom friheten, lifvet genom friheten äfven förverkligas allt mer och mer bland er. Det rätta svaret är det, som I kärleksfullt och broderligt skolen gifva hvarje redligt sinne, hvarje rent bjerta genom att med edert efterdöme bevisa, att förståndet och tron, Guds gåfvor det ena så väl som den andra, hos den kristne förenas i en fruktsam harmoni. Detta svar, käre bröder, var det som edra fäder gaf midt under förföljelser och lidanden. Måtte Herren förläna er gåfvan att upprepa det allt tydligare, men allt kärleksfullare till hans heliga namns och den sanna kyrkans De skulle säga er,-att genom friheten allena rekryteras kyrkan, kyrkan Kristi Ieropp ksl Ju a wp om os MH RR Ag a ära! Om vi icke kunna visa verlden den yttre enhet, hvarmed Rom skyler sin uselhet, måste vi visa den lefvande och mäktiga enheten i en helig hänförelse för allt hvad som är skönt, rent och sannt kristligt. Om vi likasom våra fäder förneka den kunglighet, som har sitt säte i Rom, må vi göra det för att allt bättre tillhöra det gudomliga öfverhufvudet. Jesus, Tkyrkans och våra själars konung! Om vi slutligen förkasta alla dessa medel till frälslning, som Rom påstår sig innehafva, må vi göra det för att allt bättre omfatta det stora, det enda medlet — korset, der Kristi blod Ihar flutit! Verlden behöfver tvingas att inse, hvarest den verkligt skall kunna finna lifvet. Den vet tillräckligt väl att detta icke finnes i Rom eller i något som kommer derifrån; den beIgär det af dessa timliga framsteg, som visIserligen ega sin storhet, men som icke skulle kunna nära odödiiga själar. 5. Må då dessa själar lära af er att söka lif-. vet, der det finnes; må man se det i eder Itro, i edra verk, i eder ödmjukhet såsom Isyndare, i edert heliga högmod såsom det himmelska fäderneslandets arftagare. Då skall den gudomliga planens stora enIhet återvända, ty då skall man se att evangelium är folkens frälsning, men blott då det framförallt är själarnes frälsning, rent såsom det blef gifvet, lysande med hela sitt ljus, brinnande med Guds sons hela kärleksfullhet. IEr tillkommer att visa det sådant; er tillkommer att visa för menniskorna, att då det återtager sin renhet, återtager det för alla, individer och folk, sin gudomliga kraft och sin eviga ungdom. I pastorssa mfundets namn Henry, styresman. Siordet, sekreterare. BERODDE Armöen. K. M:t har den 22 dennes utnämnt och förordnat: vid Göta artilleriregemente; till underlöjtnanter, utexaminerade kadetterna vid krigsskolan S. Falk och C. A. Adamson: samt