Aftonbladet – 28 december 1868, sida 2

EZONOMISKT. Allmänna uppmärksamheten blef för icke längesedan fästad på tvenne växter, hvilka befunnits särdeles användbara och värderika såsom material för beredning af bränvin och sprit — nemligen renlaf och sockerbetor. Af den förra är tillgången riklig inom många och vidsträckta trakter af riket; af den senare kan tillgången blifva ofantlig om och när våra landtmän finna med sitt intresse förenligt att odla denna växt, hvilken, enligt hvad erfarenheten redan fullständigt bekräftat, kan med framgång odlas både i Skåne och ända långt upp i Norrland, och hvilken, då den odlas med omsorg, äfven utgör en ypperlig förfrukt för alla landtbruksväxter. Sedan vi sistförlidne vår i en då meddelad uppsats antydde fördelarne af de ofvannämnda växternas användande till bränvin och sprit, har erfarenheten derom högst betydligt ökats, för hvilken vi tillåta oss att nu redogöra. Men dessförinnan böra vi påminna dels derom, att upptäckten rörande renlafvens användbarhet till bränvinsbränning uteslutande är professor Sten Stenbergs förtjenst, hvilken ytterligare ökats derigenom, att han icke blott öfverflyttat den vetenskapliga upptäckten på det praktiska området, utan äfven, försakande de fördelar som han med fullt berättigande hade kunnat betinga sig, öfverlemnat sin upptäckt att af hvem som helst begagnas, samt af intresse för saken med råd och undervisning gått dem tillhanda som vilja tillverka lafbränvin; — och dels derom, att initiativet till sockerbetsodling, afsedd för bränvinsbränning, är hrr L. U. Smith komp:s förtjenst. För befordrandet af denna industri, hvilken äfven är ny i vårt land, har nämnde handelsfirma icke tvekat att underkasta sig ganska stora uppoffringar och vidtagit många verksamma åtgärder, för hvilka jemte dess resultater, vi längre fram skola redogöra. Efter denna inledning återgå vi först till frågan om lafbränvinstillverkningen. Under den nu rådande foderbristen, är det ganska lätt begripligt att många vänner af landtbruket skola ogilla — ja till och med anse såsom en olycka, att renlaf användes i brännerierna i stället för i ladugårdarne. Vi föreställa oss emellertid, att de landtmän, som behöfva renlaf till foder för sina kreatur, icke använda eller afyttra sådan till brän— nerierna -och att det företrädesvis skall vara under ett år sådant som detta, som inköp af renlaf till utfodring kan bära sig till följd af det höga.priset på andra foderämnen. Då 1867 års spanmålsskörd slog fel och Norrland hemsöktes af en svår missväxt, på