Aftonbladet – 28 december 1868, sida 2

Stockholms förnämsta uppgift ur merkanil synpunkt är och har alltid varit att utyta jernet från medlersta Sverges förr så ika bergslager mot förnödenheter och lyxwtiklar. Jemförd med denna rörelse är hufvudstadshandeln försvinnande obetydlig, hvilket bäst märkes deraf att, fastän Stockholm på kort tid fått jernvägar åt olika håll och således enligt regeln bordt fortgå i ökad utveckling af handel och industri, dessa hufvudfaktorer tvärtom bevisa ett bestämdt stillastående under de sista åren, samt detta oaktadt Stockholms handel med spanmäl och Stockholms folkmängd..........sssssssssssess00 fabriksrörelse, tillverkningsvär tullup börd vexelslut å ångbåtsflott: handelsflotta. inrikes hand utrikes Tyvärr saknar man uppgift å antal nybyggnader samt stegring i tomtvärden och hyror under denna tid, som hvarje husegare och byggmästare ännu med saknad minnes, men ofvanstående fakta äro nog till bevis att Stockholms handel och industri under dessa år stigit med omkring 100 procent. År 1857 inträffade det stora prisfallet å svenskt jern, som inom kort tid sjönk omkring 20 procent. Landets beroende af jernhandteringen visar sig här i att markegångspriset för hela landets arbete och landtmannaprodukter föll ungefär lika mycket eller från 1: 18 till I rdr, kördagsverke från 3: 25 till 2: 88, hvete från 25: 74 till 18: 88, råg från 16: 82 till 13: 17, korn från 14: 49 till 11: 25, hafre från 8: 36 till 7: 43, ärter från 21: 45 till 16: 40, smör från 13: 17 till 11: 4 och statsverkets inkomster från 35 till 32!e millioner. Följande år sjönk jernpriset ytterligare med omkring 3 procent samt landets markegångspris i nästan samma förhållande eller mansdagsverket till 97 öre, kördagsverket till 2: 82, .hvete till 18: 20, råg till 12: 30, ärter till 16: 22, hafre till 7: 23 etc. Klart är ock att så måste vara fallet när man betänker, huru inom de flesta delar af landet jernhandteringen är antingen främsta modernäring eller bestämmer priset å vinterarbetet samt att landtmannen ingenstädes lättare kan stå täflan med utlandets spanmålsodlare, än inom egna rika bergslager. Så har inom Sverge alltid varit fallet, ty ända från äldsta tider intill slutet af 1830talet var det inom alla. våra bergslager en vanlig byteshandel, att vid bruket ett skeppund tackjern betaltes med en tunna blandsäd. Detta höga pris hoppas vi aldrig mer skola återkomma, då jernet numera hör till de dagliga behofven och folkens civilisation uppskattas i skålpund jernkonsumtion per individ, och jerntillverkaren behöfver det ej heller, då han genom förbättrade arbetsmetoder och isynnerhet genom lättade kommunikationer kan åstadkomma jern till långt billigare priser än förr. Men detta kan endast ske genom jernvägar från de större malmfälten till skogar (eller stenkolsfält) för bränsle, till vattenfall för drifkraft samt till goda och ständigt öppna hamnar för export af landets öfverskott. Pessa sanningar äro redan erfarenhetsrön öfver hela jorden och måste tilllämpas äfven hos oss, om ej vår nu tynande jernhandtering rakt skall gå under. Ar man ense om dessa af utlandet direkt, men af oss tyvärr hittills blott genom egen sorglig erfarenhet indirekt bepröfvade sanningar, finnes heller ingen tvekan i valet mellan tre alternativer af norra stambanans fortsättning från Upsala till Gefle—Dalabanan. Man har föreslagit dels att draga banan till Storvik antingen öfver Sala, hvarigenom man påstår Westmanland få gagn af samma jernväg, eller öfver Gysinge, hvilket är kortaste vägen till den punkt af Gefle— Dala-banan, hvarifrån man förut ansåg lämpligt att sedan fortsätta banan vidare norrut, dels att gå i södra kanten af Dannemorafältet, der nu rika grufvor bearbetas, öfver Wattholma bruk samt vidare genom Tensta, Wiksta, Wendels och Tierps socknar öfver Ullfors, Söderfors och Forsbacka bruk till Margretehills station å-Gefle— Dala-banan, derifrån man numera funnit lämpligast fortsätta banan i norr. Vi skola nu tnderkasta dessa tre linier en jemförande granskning. . räTanken om Upsala—Sala—Storvik-banan ärrör från .samma tid som vår beprisade sammanbindningsbana, då man ansåg jernvägarne såsom en nödvändig statslyx, till gagn mest för transport af förnäma resande, trupper och fångar. Man gjorde sig stort besvär att officielt bevisa omöjligheten af de billiga frakter, hvarigenom statsbanorna skulle blifvit jernhandtering och annan industri till gagn, men då ock ofta måst läggas i helt annan riktning, än som nu blef fallet. Denna statslyx skulie efter vanligheten tilldelas olika orter i förhållande till deras befolkning, derför blefvo naturligtvis bergslagerna utan, fastän man redan utomlands börjat finna bergslagsbanor genom sin stora och ständiga trafik vida mer inkomstbringande, än jordbruksbanor äfven genom-tätast befolkade trakter. Den enasj nöd den andras bröd, säger ordspråket, och då män ej ville skada en genom att gagaa en annan (hvilket man här alltid tror höra ihop) beslöt man lägga en enda bana norr om Mälareni sådan riktning att hvarken bergshandtering eller jordbruk deraf skulle företrädesvis hafva gagn, och lyckades verkligen uppleta en bansträckning som nästan saknade bådadera och derför kunde anses mest opartiskt vald. Man har dragit den från Upland för att gagna Westmanland, men denna otacksamma proving kar med sällspord endrägt motsatt sig banan såsom rentaf hinderlig för utvecklinRARE OEI SE AA