Aftonbladet – 24 december 1868, sida 3

1 skriftställeri, som genom tidskriften väckts såsom för tidigt skulle verka skadligt på d unga. Vi tro det icke. Tvärtom anse vi att utom den fördel, som alltid ligger i öf ningen att klart och redigt uttrycka sin: tankar, ännu en annan fördel derigenom vun: nits. Man har klagat öfver en viss tröghe i vårt svenska lynne, som gör att våra lärde sällan eller aldrig vilja framträda inför offent ligheten och lägga resultaten af sina forskningar i dagen; man har sagt, att det inre vetenskapliga arbetet i vårt land vore långt större och till sina frukter långt rikare, är man af det yttre, d. v. s. af vår vetenskapliga litteratur, kan och bör döma. Är förhållandet så, kan en sådan redan från ungdomen vunnen vana att se sina tanka: framlagda för allmänheten ej annat än bidraga till ett i någon mån lifligare yttre vetenskap. ligt lif för framtiden och till undanrödjandet af denna tröghet, som ingalunda kan räknas såsom förtjenst; det är ju på de unga och deras anlag framtiden till största deleisberor. Den fara åter, som förtidiga försök möjligen kunna alstra, troj vi vara förebyggd genom redaktörernas samvetsgranna pröfning af de inlemnade uppsatserna, enär de ingalunda upptaga något omoget eller icke fullt genomtänkt och derigenom i sin början afklippa alla sådana försök, som endast bära pår af en klandervärd skrifklåda; men å andra sidan anse vi billigt, att förtjensten och skarpsinnet, äfven der de framträda hos de unga, må få sitt erkännande. Vi finna hvilket vigtigt ansvar åligger; redaktörerna i detta afseende och att de omsorgsfullt fyllt sitt värf är det på samma gång med billighet och skyldighet öfverensstämmande att omnämna. Om detta kan sägas vara uttaladt med afseende på läroverken sjelfva, så ha äfven de lärare, hvilka .ha den fysiskt-matematiska undervisningen sig anförtrodd, ej mindre skäl att hembära utgifvarne sin tacksamhet. Genom tidskriften har mången bland dem fått en och annan vink att införa smår förbättringar i sin undervisning, att framställa lättare metoder, än de förut använda, samt dessutom erhållit en mängd problemer, utan tvifvel lämpliga för skriftlig behandling af skolynglingarne. Det kunde till och med ej skada, om för detta ändamål ett talrikare antal uppgåfves. Hvad den vetenskapliga vinsten af tidskriftens verksamhet beträffar, behötva vi endast genomläsa den lilla i sista häftet intagna återblicken, Till vår allmänhet, der lekt. Hultman påpekat de vigtigaste uppsatserna, som förekommit under året; särskildt äro Dillners afhandling om isoperimetriska produkters maxima och minima samt Thålens framställning af den enkla pendeln af synnerligt intresse, och i kulturhistoriskt afseende är lektor Hultmans ännu ej fullbordade framställning af den Svenska Arithmetikens Historia, såsom den första öfver detta ämne, väl värd att genomläsas. Den geometriska kalkylen, soni adj. Dillner framställt, har af Grunert vid flera tillfällen hugnats med så utmärkt beröm, att vi öfver densamma ej anse oss berättigade att fälla något vidare omdöme. De öfriga afhandlingarne af allmänt intresse äro af lekt. Hultman påpekade. Många af de i tidskriften införda problemlösningarne bära spår af skarpsinne och blick. Skulle en anmärkning göras, så gäller den det något fragmentariska skick, i hvilket åtskilliga uppsatser framträda. Då tidskriften bar till syfte att tillgodose icke mindre än fyra särskilda afdelningar i hvarje häfte, kan väl dehna olägenhet icke till fullo undvikas, dock borde man genom klok anordning inågon mån kunna afhjelpa densamma. Sä skildt måste vi anmärka, att den i sluthäftet påbörjade diskussionen om den aritmetiska undervisningsmetoden antingen bort i sin helhet upptagas eller ock, om detta ej lät sig göra, sparas till nästa år; ty då redaktionen -ej precist kan förutsätta samma prenumeranter för kommande år, så komma de nya prenumeranterna att sakna början och de, som möjligen upphöra med tidskriften, (hvilket vi ingalunda önska eller förmoda) att sakna ett lämpligt slut; i begge fallen blir den af lekt. Elowson inledda diskussionen ett fragment, hvilket ju lätt kunnat undvikas. Vi önska denna tidskrift för kommande ir all den uppmuntran, som den så väl förjenar, och hoppas, att den framgent skall itöfva ett lika förmånligt inflytande på skolbildningen, som den redan under sin korta illvaro ådalagt. L. B-n. Posthumus eller lifvet och döden. En prolog, (Stockholm, 1868.) ; Redan titeln på detta poetiska arbete anyder för den öfvade betraktaren, att han här var att vänta sig något mindre vanligt, och nnehållet jäfvar ej denna förkänsla. Stycket, en blandning af lyriska och pseudoIramatiska bitar, förskrifver sig, enligt hvad öretal och noter ge vid handen, från omkring .842, och är sålunda i sjelfva verket en gen-! sångare, särdeles som framställningen sluter : ig nära till vissa former, hvilka redan vid iden för arbetets författande voro nästan Udriga. Afsigten med den oregelbundna dik; en är att framställa den strid, som mennikan har att utstå, innan hon kommer tilll: larhet öfver de högsta frågorna, de om lifet, döden och evigheten. Men i stället att kläda denna grundtanke en lefvande gestalt kött och blod, har författaren, då ung, öredragit att skänka oss en dunkel, allegaisk skepnad och upplösa de filosofiska elenenten i lyriskt reflekterande utgjutelser, wvilkas sammanhang sinsemellan och gemen: amma plan knappast kan spåras. Det sarl) västan ut, sam om författaren ursprungligen : illämnat någon större beskrifvande dikt i