Aftonbladet – 22 december 1868, sida 2

e y i tecknarens ö Novellerna stå i klarhet och formel fulländning högre än Luiselladikten, men hvad beträffar fantasiflygt och : hjertlighet uthärda de ej att jemföras medl! detta poem. ! Få vi nu betrakta ordet form i betydelsen 1 af meter, så s oss novellerna i hög grad I framhålla ottaverimens stora räden och ! äfven i viss mån olägenheterna vid användandet af denna berömda versbyggnad. För att plastiskt framställa tanken eller upp! rada en mängd af reflexioner eller hålla tal, C eller teckna situationer och karaktersutvecks.S lingar eller försänka sig i naturåskådning lämpar den sig förträffligt; men annorlunda T är förhållandet, då det gäller att uttrycka C handlingens fortskridande. Härvidlag lemhar ) ottaverimen gemenligen diktaren tvenne alter. ! nativer, raska prosaismer eller ett låvgsamt! nlikt framåtgående med uppebåll vid ! ät, emedan de nödvändiga tre rimgg eller uppehåll. Ehuru mindre tydligt än de verldsberömda episka dikterna från medeltiden gifva äfs Acharii noveller detta vid handen. Ett själstillstånd, t. ex. Scaramozzas i Rosinar, afltecknas med fulländad, för hvarje detalj tillräcklig skildrarförmåge, då deremot händelser, äfven de mest ingripande och karakteristiska, måste med vågra rader affärdas. Författarens mästerskap i sjelf mens behandiing vann redan gafs allmänt erkännande. I dettal beteckna emellertid novellerna. onekligen. ytterligare fra g. Den oändligt rika omvexling som metern medgifver, huru enformig den kan synas en ytlig betraktare, är bär mer än någonsin al Acharius iakttagen, och detta utan att de trestafviga slutorden, som i Luisella voro något tröttande, vidare förekomma. Svagast synes oss den första novellen, Vapensmeden, genom brist på tillräckligt episkt underlag. I S:t Hubertsfesten, som tecknar den gamla hansestaden Wisby under medeltidsförhållanden, hav skaldens fantasi sin -största frihet, och skildringen t. ex. af förbundet med den lede: fienden samt hvad deraf härrör är af rikt intresse äfven såsom kulturbild. Bäst har författaren lyckats med de begge taflorna från Rom, Ateliern och Rosina, särdeles den sistvämnda, hvars hela hållning vittnar om huru djupt skalden en gäng försänkt sin blick i åskådningen af litvet i de sju kullarnes stad, då han ännu mår att på ett så yppigt och färgrikt sätt fra ställa det för våra ögon. Vi lyckönska den utmärkte konstnären till den nyalager han genom dessa berättelser vunnit på skaldekonstens område och hoppas att det skönas sak i konst som litteratur ännu länge skall i honom ega en. trofast, kraftfull och segerrik förkämpe. Ja I Fosterländsk läsning för barn och ungdom utgifoen af Arlur Hazelius. Första samlingen. (Norstedts förlag... Pris 1 rdr 50 öre.) I Då vi många gånger för modersmålet och dess litteratur yrkat en vida mera betydande plats i undervisningen, alltifrån folkskolans till och med universitetets, än åt dem för närvarande är beskärd, kunna vi ej annat än med nöje fästa uppmärksamheten å den af en i sin sak lika kunnig som henne varmt hängifven och ytterst noggrann litteratör utgifoa första samling af Fosterländsk läsnivg, som i dessa dågar lemnat pressen. Må denna ljulgåfva af varaktigt värde ej bli undanskymd af det myckna julkramet! Utgifvaren har, dess värre, blott allt för rätt i sin erioran i förordet, att den läsning, som bjudes Sverges ungdom, gifvit skäl till I klagan: att innehållet ofta måste domfällas, såsom i hög grad torftigt, språket såsom mindre vårdadt, ja icke sällan, synnerligen i de öfversättningar, som vid jultiden i allt för rikt mått bjudas oss, nästan alldeles förderfvadt Utg. har velat i motsats mot dessali slarfviga bokfabrikater, föra den une läsa-l1 ren, redan från första början, in på den ( svenska litteraturens klassiska mark, lära honom att redan i de späda åren älska det foj sterländska elementet i vår litteratur, gifva honom sinne för det ädla och sköna uttrycket och särskildt från modersmålets synpunkt bidraga till hans fosterländska uppfostran. Vi behöfva ej säga, att vi egna denna grundsats det mest odelade bifall; men vi böra uttryckligen tillägga, att vi, trots någon meningsskiljaktighet, vidkommande en eller anI nan bisak, anse utg. hafva med synnerlig omsorg och skicklighet gått till väga i utförandet af sin plan och sålunda åstadkommit ett arbete, hvars början måste med tillfredsställelse helsas, liksom dess utlofvade fortsättning på det lifligaste förordas. Utg. har ifråga om ordböjningen, rättskrifningen och skiljetecknens rätta bruk) sträfvat att gifva enhet åt det hela. Ty skall det — anmärker han med rätta — någonsin bli reda I och ordning i vårt språk, så duger det ej, minst i böcker för ungdomen, att vänja öga och öra ej blott vid den brokigaste vexling, utan ock de uppenbaraste misstag i de tre hänseenden, som nyss angåfvos. Men om häremot näppeligen någon invändning kan göras — ej ens mot en af utg. företagen rättelse af en felaktig ordböjning — så kan deremot kanske ifrågasättas, om utg. bort företaga ändriogar i satsens eller meningens byggnad med mera. Det ärsaunt: hans arbete är ej en cormalupplaga, der pieteten mot författarne nekar hvarje ändring, der felen böra qvarstå, för att ej det litterära alstret skall förlora: sin upprifinelsetids utvecklingsgrad och karakter i språkligt hänseende. Det har ett särskildt syfte. Men likväl äro vi något tveksamme om dessa senare ändringars fulla befogenhet. Och derjemte hemställa vi till den så omsorgsfullt pröfvande utgifvarens öfverägande; om ej möjligen hans pedagogiska syfte skulle kunna vinnas genom det förfarandet, attt. ex. en felaktig satskonstruktion fifge qvarstå, men vare sig inom klammer ile sjelfva texten eller i en not under densamma f: den logiskt och språkligt riktiga ombyggnate den anfördes. Det är ej i följd af enidettas fall, för ett arbete med detta syfte, öfver-lir drifven eller missförstådd pietet mot en stor ic författares — språkfel, vi förslagsvis göra denna, erinran. Det vill nemligen synas oss,m som skulle man. kunna med framgång skärpa er blicken för, utveckla refiexionen öfver detllä språkliga uttryckets -egentlighet just genom lsc den tydligt påpekade motsatsen mellan en rikiu tig och en oriktig språkvändning. I allmän-d het tro vi, att litet mera skepticism i underfr visningen, en något mindre uteslutande dog-bi matism i meddelandet af till och med vetan-O dets elementer vore högeligen att anbefalla,!P thy att dessa elementer ju ej äro mera fritagna ie rörlighet och vexling, än vi tenskapens -höpsta applikatione NOJ Nyttigt, oni t. ex. läraren i historien ej alltför absolut utgåtve såsom historisk sanningFB sådant, som möjligen redan befunnits varalsa bbistoriskt ogräs,; om läraren i geografi lätelse lärjuogen veta, att en Flammarion skrifver ef om flere bebodda verldar: om grammatikern de ;j Påbjöde afgjorda normer, der de ej ännulon innas, utan väckte hågen för deras eftersträfst; vande genom att rätt tydligt visa, hvarförnsz le behöfvas och att de kunna, nås, 0. s. v.ta I denna första samling äro tretiofyra för-tyv fattare på svenska språket representerade, te rån och med Dalin, C.G. Tessin, G. F. Gyldi enborg, Kellgren och Bellman, till och med til Malmström, Sehlstedt m. fl. Dessutom har ört., mycket välbetänkt, upptagit väl valda Nå nt re Nn rn bege (Dt kt rr 0 FRA rd