Aftonbladet – 19 december 1868, sida 2

henne, den trogna bilden af hans döda hustru? Men hvad betydde väl en likhet. Var linte det der emaljporträttet af en qvinna, som hade varit död i mer än två hundra år, lik Dora? Men inte så likt som det här! tänkte mr Templemore med plötslig ångest. Föröfrigt borde han väl känva igen henze. Det kan likväl hända att han antingen är en galning eller en lögnare, och han kan möjligen ha sagt det endast för att narra mig. Fantasien är en plågsam gåfva. Då mr Templemore vandrade hem under rue Rivolis arkader, vandrade sällsamma tankar i hans sällskap, Det var icke längre den stora frågan om Dora var död eller lefvande, utan om Dora var sann eller faisk. Är re möjligen en list a denne unge man uttänkt, sade mr Templemore för si; sjelf, I det hats upp. pirsitt rum; — är Dora med derom? Amna de kanske resa bort någonstädes i hvarandras sällskap, bedra mig och verlden med en diktad berättelse och gifta sig och försvinna för alltid ? För ett ögonblick utträngde svartsjuka och förbittring hvarje annan tanke. Förnuftet var jagadt på dörren, och mr Templemore kunde endast i okufligt raseri tänka på denna vidriga bild, som bans egen vilda fantasi hade ställt för hans ögon. Dora var hans hustru och kunde svika och bedraga honom så! Men plötsligt lade sig hans raseri och följdes af ett fullkomligt lugn. Ett minne kom öfver honom — huru eller hvarföre visste han icke — men han erinrade sig liuru han en morgon, då han kom in i sin hustrus rum på Deenah, hade fupnit henne bedjande. Hennes knäböjande ställving, hennes sänkta hufvad och hennes hopknäppta händer stodo åter för hans själ, och i ett ögonblick voro hans plågsamma tvifvel försvunna, —(Forts.)