Aftonbladet – 17 december 1868, sida 3

(Insändt.) Ännu en gång Carl XII:s torg! Att man t. ex, i Berzelii park, på kyckogårdar och andra ställen, der vägar af gammalt äro kända och begagnade, inhägnar planteringar medelst 10— 2 tomma Träns smarken unbragta i 7 kan både försvaras och anses välbetänkt. Så är det ej då man på samma sätt inhågnar smärre delar af och på ett torg som man sedan barndomen, varit van att passera i alla riktningar. Att man på detta sätt nu på hösten med mörka aftnar inhägnat norra ändan af Carl XII:s torg, under det den södra delen, på förståndigare sätt, medelst höga träbarierer är bevarad, kan, lindrigast sagdt, anses som bevis på bristande omtanke om medmenniskors lemmar. — I går afton tog insändaren jemte många andra spektatörer, från italienska operan, vägen öfver nämnde torg åt Hamngatan. Marken var betäckt af ett tunnt snötäcke; luften frisk och påskyndande stegen. Söder om statyen (Carl XTE:s) måste man vika för de nämnde träbariererna men norr om densamma var platsen obelamrad, hvarföre man ökade stegen. Ett tu tre ser insändaren en herre och ett fruntimmer som gingo framför hoom falla liksom afmejad säd till marken, Fruntimret hade ej erhållit annan skada än skinnet askrapadt på bandlofvarne, (handskarne