Aftonbladet – 17 december 1868, sida 3

: j j L let mellan len mörk kyrkvy under sin pol-au-feu och så står grytan hela dagen och puttrar för sig sjelf, så att hvarken jag eller min hushållsfru behöfver bekymra oss derom, förrän det lider till dinerdags och man skall förtära sin goda soppa, Jag kan således utan att känra mig det ringaste orolig för den materiella afdelningen göra mina upptäcktsresor i Paris eller fördjupa mig uti läsningen af en intressant bok eller draga bordet fram till salongsspiseln ech fortsätta min tyvärr alltför ofta hittills afbrutna brefskrifning. Ja, pariserkolen äro förträffliga. När jag nu sitter här framför spiseln, der mina stora och aktningsvärda biches flamma så älskvkrdt för mig, och jag har det alldeles tyst omkring mig, tänker jag verkligen ofta på Sverge, det kan jag försäkra er, men jag tänker också på mitt sistförflutnä sommaroch höstlif på landet här i trakten. Den ena taflan efter den andra rullar upp sig för min inre syn. Jag skall försöka att kopiera några af de taflorna. Det är morgon, en vacker sommareller höstmorgon. Solen har redan hunnit ett stycke af den dagens skjutshåll. Men ännu ser det litet töcknigt, obestämdt ut i loi tainen. Det är dimma eller kanske solrök, som på ett behagligt sätt mildrar tonen uti vissa partier af taflan. Ur töcknet rese sig kouturerna af ett gammalt fästningstorn, en ruin, erinrande om de titler, då konungamakten och feodalismen här i landet kämpade med hvarandra. Ludvig den elfte var med utanför det tornet, och namnet är icke obekant för den som läst Frankrikes historia något mer, än som bestods oss flickor uti fröken P:s pension, Men i dalen i taflans mellanplan, ett förtjusande stycke äfven i och för sig, der solljuset faller på med skarpa dagrar, ilar en långt utdragen röksvans emelnor. Det är ett lokomotiv med åtföljande jernvägståg, hvaraf jag ser blott röken. Se, nu skymdes den gamla Ffästningsrainen af den moderna röksvansen — forntid får gifva vika för vutid. Det är sannerligen en verklig bild, som jag hvarje morgon såg från mitt fönster i hr Mauroys lilla landthus, ochtört är icke någon arrangerad för tillfället. Men från trappau, som leder till nedra våningen, höras toner, som också tala om den unga tiden Det är Marie Mauroy, ett litet väl bundet och ännu vackrare komponeradt musikstycke i den glada tonarten, Hon sjunger e delen af dagen, och om morgnarne allramest. Marie kommer för att hemta mig till frukosten, dagens första frukost. Jag får icke längre från mitt fönster betrakta den vackra taflan, i hvilken förs grundspartiet utmärker sig genom sin styrka 1 färgen, och der det saftiga gröna får mera valör just genom de grå tonerna, Bom sticka fram från trädgårdsmurar och bonus. I matsalen är familjen n samlad. Rummet är friskt, propert, aptitligt, och det dofjar så örn trädgåraen. Familjens medgoda no AVN na ett småleende af det äkta P0 Son hjertliga slaget åt hvarandra, ett uandslag, en kyss, nej två kyssar, en på hvardera kinden, det just embrasser, det. Och glada blickar, vittnande om ett förnöjdt uppvaknande efter en stärkande sömn. Man är redan klädd för dagen, en vårdad toilett, men utan ringaste anspråk, en täck och smakfull 2 några naturliga lockar, ty flickorna Mauroy det gällande, eller kanske de icke ens tänka på att det kanse ut, som koketteri, ty det är idel natur hos dem. Vi sätta oss till bords, klockan är nio på morgonen, kanske ännu något tidigare, i fall planen för dagen fordrar det, och låta vårt caf av lait väl smaka oss, en kolossal spilkum med några droppar kaffe och en aktningsvärd qvantitet mjölk, färskt bröd och delikat osaltadt smör. Innan jag kom till Frankrike bade jag icke någon föreställning om godt smör. Tillåt mig säga, att det vanligtvis är ohyggligt i Sverg Hr Mauroy har redan läst morgontidningarne, hvilka hitkomma till och med aftonen förut. Så långt har man hunnit i framåtskridande i detta land... Samma nummer af Sieele, som i Paris ej.utdelas förrän klockan åtta på morgonen, befordras med posten redan aftonen förut. Det är endast nagra telegram, servise de nuit, som finnas tillagda i morgonapplagan. Vi diskutera dagens händelser inom och utom Frankrike, inom och utom vår by, och hvar och en uttalar fritt sin mening på ett höfligt sätt. Det händer att man är af olika åsigt uti en eller annan fråga, men det händer aldrig att man gräla De spanska affärerna blifva af allt större intresse, men uti Italien ser det lugnt ut — tillsvidare, säger hr Mauroy, hvilken ständigt väntar att Garibaldi skall åter röra på sig och en dag skänka Rom åt romarne, Men hr Boucicault må väl ou vsra nöjd, tillägger hr Mauroy, ty de italienska papperen tyckas vara i stigande. Man skrattar en smula åt hr Boucicault, ty man är icke så fullkomlig, att man ej kan göra sig lustig på sin nästas bekostnad. Jag bör kanske nämna att hr Boucicault är en af familjen Mauroys grannar, hvilken jag snart skall presentera. Sä talar man om de böcker, som för pärvarande läsas af en eller flera af familjens medlemmar. Det är ett rikt samtalsämne. Man meddelar hvarandra sina intryck, kritiserar, uttömmer sig i beröm, blir kanske entusiasmerad, tager parti, levererar skärmytslingar med eld i blicken, men det vänliga småleendet viker ej gerna från läpparne. En ung medlem af familjen är nog sjeilständig för att opponera sig mot familjefadern, men utan att respekten för töräldrarne derigenom lider det ringaste. På samma sätt hvardagsdrägt, på sin höjd litet koketteri i hatva ett yppigt hår, och de förstå att göra lärer det väl förhålla sig med all verklig frihet äfven i det stora samhället. Och så är dagens första frukost slutad. Hvar och en går till sitt arbete, och man ser kanske ej mycket till hvarandra, förrän man åter, kl. half 1, samlas i matsalen, denna gång till den andra, den verkliga frukoster, som alltid består af varm mat, en rätt, ofta präktiga lammkotletter, vin och desert samt derofvanpå en liten kopp svart kaffe. präktigt kaffe, kan jag intyga. CR Morgonens samtal fortsättas. Liflig diskussion, friska skrattsalvor, kanske en tår öfver något af samhällets olycksbarn — med ett ord, man lefver, man intresserar sig för lallt, som förtjenar intresse, vare sig i glädje eller sorg. Efter devna frukost går man åter till sitt arbete, antingen hvar för sig eiler i gemensamhet, hvilket sistnämnda ofta är fals fruntimmer. Gumman Mauroy är en förträfflig husmoder, och hennes döttrar äro flinka arbeterskor. De ha icke blifI vit uppfostrade i kloster, såsom Constance Donnadieu och så många andra arma vilseledda. De bedja kanske icke så många böner, och messan blifver ej sällan försummad, det har jag nog märkt, men de äro verkliga menniskor, sanna unga qvinnor, inga modedockor och ej heller några efgudabeläten från Det är på sådana qvinnor, som Frankrike skall bygga sin framtid. ag älskar detta unga Frankrike och jag tror på dess stora mission. . I mitt förra bref skildrade jag n diner hos familjen Mauroy och vidrörde i förbigående på hvad sätt man hos den familjen till. bringar sina aftnar. Understundom komma orannarne på bi Då får man se hr Aristide lan de kolossala valnötsträdens lummiga kro