Aftonbladet – 16 december 1868, sida 2

Jag minns. Jag minns då jag var en liten en Hur vid barnkammarirönstret jag satt; Det var söndag och solen vackert sken Och utanför nickade gren vid gren Och slog emot rutan gladt. Och moder min satt i sin länstol då Med postillan på bordet framför, Och jag var förmanad att höra på Och glömma trädgårdens blommor små Och dockan med tillbehör... Jag gjorde mitt bästa, ty mamma bad, Men ack, hvad predikan var lång! Derute föll solgull på hvarje blad Och perlhyacinterna stodo i rad Och lyddes till fågelsång. Och fjärilar flögo bland rosor fram På skimrande vingars par, Och tusenskönorna (mina små lam) Med flugor och bin höllo muntert glam Och undrade hvar jag var... Aklejerna grönskade fullt och rikt Och pepparbusken stod röd, Hvart bär en riktig rubin var likt, Det skulle bli vackra perlband af slikt Då dockan på bröllop bjöd! Och det skulle stånda i grönan skog En skog at kyrfvel, förstås!) Jag såg huru skaran igenom drog Och hörde sången och talet nog, Fast sjelf jag satt inom lås. I primulans bålar ett vin så klart För gästerna tillredt var, Och spelmannen, humlan, syntes snart Och dansen den gick med ilande fart — Jag såg ju hvartenda par... Och jag var så glad och dansade med, Och svalan ropte: qvivitt! En solstråle rakt in i bjertat gled, Jag tror att på den en engel red Och nickade: barnet mitt!, Med samma amen sade min mor Och slog postillan igen, Och hela min syn med vinden for — Men nn blef min oro och ängslan stor: — Hvad stod i predikan, min vän? Det visste jag ej och än jag ej vet, Ty våren min andakb stört, Och öfver dess blommor och blad jag gret, Men — nog har jag tänkt pa sämre än det När sen jag predikan hört! L ed.