Aftonbladet – 12 december 1868, sida 3

eller tvärtom; båda Vörö hos honom så in nerligt förenade, att en söndring dervidlag icke var tänkbar: För allt ädelt; allt ljus och varmt slog hans hjerta, strålade han: blick och kämpade hans frisinnade ande, och hvad han särskildt verkat för att höja och förbättra qvinnans ställning inom sarmbället bör hos oss alltid väcka den varmaste tack samhet. Det var öckså näturligt att en sot, som så älskat sin mor, som Blanche gjorde det, skulle från en ädel och upphöjd synpunkt betrakta qvinnan och söka mildra henves öde. jinda, rosor kring hennes ofta tunga bojor och ereda henne väg till frihet och sjelfständighet. Hvad Blanche varit som författare tillhör icke ett sådant kryp som din vän att bedöma; det blir nog afhandladt ändå och det af konstkritici, som faasa och fjälla tills Gud allena vet hvad som blir öfver; det kan också göra detsamma för mig och mången. som läst honom med hjertat, som skrattat och gråtit ömsom åt hans lefvande bilder och som aldrig skola förgäta dem. Jag njuter hellre af en blomma sådan hon är än jag sönderplockar henne för att få veta hvad art hon tillhör, utan att jag derför vill bestrida att ju icke detta kan skänka en botanist nöje och vara till nytta för allmänheten. Jag bara påstår att jag icke saknar den sortens lärdomar: a Med tuvgt hjerta vandrade man på aftonen af den stora festdagen upp på läktaren för att dock få den glädjen i sorgen att höra den herrliga, efterlängtade studentsången. Länge och väl väntade man på ynglingaätten., så länge att man började frukta det något ondt händt den. Ändtligen ljusnade det i den dunkla qvällen; facklornas flammande sken belyste den böljande massan, som genom sin talrikhet hindrat studenterna från att komma fram annat än steg för steg; det belyste äfven de unga ansigtena på denna ljusets riddarvakt, hvilka nu hade ett så sorgset och allvarligt uttryck, att det hela ästan hade utsesnde af ett liktåg. Var det väl underligt? Afven de hade hört det sorgiga budskapet och hvad var naturligare än att det skulle gripa dem djupt, de, som varit de sista som hört och sett den ungdomige, den ungdomskäre författaren! Sången ljöd högtidlig och allvarlig; en kylig vind drog öfver platsen och gjorde facklornas sken flämtande och osäkert Jikt en dödslampas; de sista tonerna dogo bort i aftondunklet, och tyst som den kommit aflägsnade sig yngingaskaran, med de högburna fanorna svajande framför sig. Tyst vandrade också folkmassan hem, inom sig sökande reda dagens många och olikartade intryck och snart stod den tolfte Carl der på sin höga plats ensam, ensam som han var det så ofta i lifvet. Men apropos studenterna och deras fanor, lära ynglingarne i Stockholms nation vara i den vägen ganska illa utrustade, efter hvad de sjelfva bekymrade försäkrat. De framtåga nemligen på sångens och ljusets bana ned en fana, hvars nötta skick skulle kunna komma åskådaren att tro det Fildurs blodröda örnar i stället för sångens svan och Minervas vördnadsvärda fågel byggde och bodde under hennes skugga. Men det är så, att denna fana haft en fiende, fullt ut lika mäktig som kulor och krut skulle varit, nemigen. tiden, Skoningslöst har denne andats på den fordom glänsande och sköna duken, blekt dess, rosor och kommit dess trådar att slesna. Ar det icke sorgligt, lära derföre stt par ynglingar af Stockholms nation häromdagen klagat för sida bekanta, att vår ana skall vara den allra sämsta!, Denna fråga tyckes både behjertansvärd och förlåtlig: huru naturlig är icke den känslan, att hvar och en af dessa bortovarande ynglingar vill med stolthet visa hvad hemnet skänkt, och, å andra sidan, huru bör let ej ligga de hemmavarande om hjertat att genom en icke luxuös men smakfull och väl annad gåfva i detta hänseende tolka för sina rånvarande kära hurw deras tankar följa lem på sångens och bildningens stråt; huru leras! sinne är stolt öfver dem, dessa unga kämpar för fribet och ljus; Några St ockholmska damer, beslägtade med ;ch varmt intresserade för de unga (och hvem ir ej det!) ha också behjertat deras önskan ch satt sig i spetsen för ett företag i denna väg; vi skola hoppas att hufvudstadens daner i allmänhet äro lika beredvilliga att biIraga till ändamålet, som studenterna alltid iro det att glädja oss med sina toners skatt, ch säkert är att sången under den nya faan skall klinga dubbelt frisk och skön, då ill hennes klara källa strömmat ytterligare .venno ådror: glädjens och tacksamhetens. Men, hvad ser jag! Mitt bref har redan ruxit till en hel liten volym och om jag vill e det läst och ej finna det af dig betraktadt åsom tidningarne: nemligen tidsödande, är let bäst att snart sätta punkt. Du vill anske innan dess höra ett ord om Blanches iktåg? Ack! tidningarne ha ju redan så grundigt beskrifvit det, allt, allt ända till färgen vå kistan, de många blommorna och vagnarvas antal. Du har hört de vackra talen våde på vers och prosa — hvad mer skall ag säga? Du vill kanske veta med hvilka ;gon jag sjelf såg alltsammans och huru jag ann det. Jag fann det mer än furstligt, ty land de tusental som deltogo i processionen var ingen enda befald. dit; kärleken till len aflidne, vördnaden och saknaden hade likterat bjudningsbrefven. Med hvilka ögon jag såg det? Och om ag var med? ! o, jag var verkligen med, men ändå såg ag ej stort mer än många andra, ty — nan såg i allmänhet icke riktigt klart den lagen ... Öch nu: en glad och lycklig jul! Må alla lina nissar och nassar och grisar och peparnötter jäsa och lyckas och må du, när In tänder julgranen för hela din muntra kara, skänka en tanke åt den, som då itter vid sitt ensliga juljus och filosoferar fver lifvets pepparnötter och bästa sättet tt knäcka dem utan att bli alltför ömand. Din tillgifna Lea. Rättasånsae. nah Palicgakaer