Aftonbladet – 12 december 1868, sida 3

men om det är möjligt att komma ur de fi nansiella svårigheterna, utan ovanliga oc fårliga åtgärder (tvångslån, tvångskurs oc dylikt) är tvifvelaktigt. rn sn ass Å Bref till landsorten. Käraste min Lilly! God dag änhä ei gäng, fagra ros derner i landsbygdens dalar, och tack för sist! S förvånadt ditt lilla runda ansigte ser ut; de klär dig och roar mig. Du trodde väl at jag aldrig kunde skrifva bref till dig anna än då sommarens milda flägtar andades öf ver mitt papper! Ånnat skall du blifva varse Jag säger derför icke att jag kän det, me — jag gör det, och dermed får du vara nöjd Jag kom att tänka på dig när jag i morse satt och blickade upp i de gamla lindarn utanför mitt fönster. De utgöra en sort: landtligt pekfinger söm alltid visar på dig, dr som just, liknar en liten lindblomma. Jag tänkte på den tid då de kära träden voro gröna, då vinden och solstrålarne kysste dem och alla små fåglar kommo dit på besök. hvilade ett ögonblick på de svigtande gungofna och flögo sedan derifrån med en munter drill, som skulle betyda: Tack för gästfriheten! Ack hvilken herflig tid, då hvart blad har ei tunga, hvar blomma en bön! Sen dess har en anhän tid varit och — farit. Höstens surmulna ansigte har uppträdt med tårar och dok af grågå dimmor och denna skepelse är verkligen på sitt sätt så ledsamt oemotståndlig, att hon får både menniskor och natur att gråta med, öch stort mera kan hon ej begära, tycker jag. Hon tyckte väl så sjelf äfven, efter hon ändtligen försvann — med en afskedstår, förstås, den hon lemnade åt vinterns hvita spetsnäsduk att aftorka. Och så lyda vi för närvarande under denne ryskares spira, som ännu icke åtminstone särdeles tung. Blott ett par gånger har han bostått oss ett skyfall af glänsande flinsor, men de försvunno nästan lika hastigt son: de kommo och lemnade hvarken på oss eller jorden något spår. Båda slätade vi ut rarne och voro strax lika torra igen. En undsvärd natur! Du undrar väl hur vi egentligen ka det häruppe, vi Babelfigurer, som jag vet du orukar kalla oss. Neka inte, jag vet det bestämdt! Jo, jag tackar, som frågar, sa bonlen, det är som det kan inombords. På nöen har dock icke varit någon t och icke heller på nytta. Teatrarne och föreläsningar af alla slag ha ingått förbund att f ch förkorta våra aftnar och göra dem värande för tanke och hjerta. På de förra iar jag varit rätt ofta, ty dem fattar jag vättre; föreläsningarne skola vara utmärkta var jag hört af mina vänner, men sjelf har ag sällan eller aldrig vågat mig dit, ty jag ninns sedan barndmens tider att jag hade itet svårt att få dylika att fastna i minnet . och jag bara vågar i största ö undra om hälften af de virkande itta der och pryda, har något m naskor i behåll när den går deri å fall för denna lyckliga hälft. ver rent ut att när jag kastas så vudstupa in i ett ämne, som geno ra eller fem föreläsningar, och hv ut — alldeles som vi damer i — hört litet eiler intet, befinner i Z mig amma belägenhet som den offertork med örbundna ögon man snurrar rundt omkring den mycket roliga leken: Jacob. hvar äst lu? Likt denne skulle jag väl: edd af nyckelknippans klang, ku: n figur i högen, men jag skulle och serna kunna slå näsan i en skänk lockfodral, och båda delarne äro ob: Jeh hvad figuren beträffar, om jag verkligen yckades få tag i en sådan, vet man nog hur örvånad man blir, då man tar näsduken från igonen, att det nästan, alltid är en annan än len man tänkt sig. Ötverraskningen är sälan angenäm, Af tidningarne, dem jag vet att du för gen del afskyr såsom tidsödande, men dem in hederlige man tvingar dig att höra på — ris vare honom! — har du naturligtvis erarit så mycket om Carl XIT:s-festen, att det äl nästan är förmätet att ens vidröra den ned ett ord. Jag skall också fatta mig i ortket och till en början blott säga att: daen var glad., Så kärring man var (jag taar för egen del) kände man in i själen en mnerlig stolthet vid vissheten att nu ändtlien hafva äfven ett yttre minne, som för oss ch andra talade om den bhjelte, den man, om i verldshistorien söker sin like och i folets kärlek och beundran ännu efter århunraden finner sin bild lika strålande och klar. )e gamla välkända tonerna af Stenbockens varsch och Kung Carl den unga hjelte kome no hjertat att klappa med dubbla slag och unken att träda tillbaka till en tid, då manamod och kraft, tro och heder, dygd och udsfruktan gjorde svenska namnet äradt och ktadt vida omkring. Också, då täckelset ll från den höga, vi nda gestalten, ville ablet ej taga slut. Sjelfva solen, som ditlls hållit sig undan, steg fram och kysste jeltens panna, och hvar och en kände inom sig. tt detta var en af de stunder i lifvet som van aldrig kan glömma. För min del var jag i så lycklig och blid i imning, att jag ej evs kom mig för a mig öfver gatpojkarne, som likt arnerade träden och långt sedan! ndra förståndiga menniskor tystnat alltjemt pphäfde de egendomligaste och ohyggligaste iten, samt med gälla röster serverade masan nere under sig med qvickheter, som voro förlikneliga och för hvilka de med rätta bort toppas i säck med träd och allt, alldeles om när man fångar flugor i en björkruska ch öfverdrager denna med en påse för att edan göra sig af med det surrande otyget. a, tro inte nu att jag är så förfärligt mordisk f mig som det låter; jag vet nogratt den ndå säck man bör stoppa dylika yffän iför tt skaka om dem är Vildningens och uppöstrans stora, välsignelserika slom, men om et är sanvnt att prestsäcken aldrig vill bli ull, så är det också visst att den der bildingsslommen sent hinner bli färdig. Det är vårt att tå passande mönster och skicklig