Aftonbladet – 9 december 1868, sida 2

nötknäppares Mr Templemore betraktad honom med ett visst intresse; den svartmu skige lille musikantens glada lefnadslast vai helt fängslande för en hvars lynne var så tungt och trött som mr Templemores. För hänget gick upp, spelet började, aktörern: talade, men ännu stodo mr Templemores ögor fästade på orkestern, och han tänkte: Så besynnerligt konstruerad den der karlen måste vara !n r Åh, så charmant hon är klädd ! hviskåde en röst strax invid honom. Han såg upp pi den talande; hon var en flicka om vid pas: aderton år, trind och välmående, och såg hel glad och förtjust ut. Hon ställde sitt tal til en annan flicka, som tydligen var hennes syster och som såg lika trind och välmående och glad ut som hon sjelf. Bredvid dem satt deras mor, en borgerlig dam, som vid tjugu år tydligen hade sett alldeles så som de pu sågo ut. Hvilken frånvaro af alla slags sorger och bekymmer lästes ejideras ansigten! Ingenting fabns der, icke ens nöjets retelse — ingenting, utom den lugna, sinnliga belåtenheten öfver en lycklig dönrisk tillvaro, Mr Templemore vände sig om från dem tillbaka till musikanten, men i det han så gjorde, föll hans blick på scenen, och han utropade ett djupt, bestört Ah! som hördes öfver hela salongen och drog allas ögon till honom. Men mr Templemore såg och hörde endast en enda sak; n der borta på scenen framför honom. stod hans hustrn, klädd i hvitt muslin, glad, ung och älskvärd. Hon stod ensam i ett halfmörkt rum, med en dunkel bakgrund bakom sin ensliga gestalt och med hufvudet halft bortvändt. Det yar hon — så sade honom den första blicken; det var hennes sätt att föra bufvudet, hennes växt och hennes hållning; men så vände hon anbigtlt gmot honom, och förtrollningön var