Aftonbladet – 7 december 1868, sida 3

vara moget och närmade sig mycket nära pe sonlighetsprincipen, hvilken ingen helrle än tal ren Tunde önska antagen, när tiden derför gång kunde anses vara inne. Stockholms komm nala representation hade blifvit förebrådd de skuldmillionerna. Men äfven om valen skett I capita tviflade hr Wallenberg på, att denna skul sättning kunnat undvikas; ty orsaken dertill had legat i luften. Man hade sagt, att allas pennir gar voro lika goda, och att de mindre bemedlad med samma intresse som den förmögnare skull vårda kommunens angelägenheter. Detta vore så säkert, ty de saknade tid att egna sig åt dess angelägenheter, och den faran förefunnes, att d 7 skulle komma att utöfva sit an få det för sig färdiggjord eget omdöme, I 3 I allmänhet tycktes man hysa mycken fruktan fö i j för armodet. Det vore det sednarc mpas ej genom allmosor, utan ge nom åstadkommande af ett jemnt utbredt välstånd och innan man nått detta mål, vore det för tidig att säga åt en hvar: här har ni alla rättigheter Man hade sagt, att lika rösträtt vore den end riktiga röstgrunden, men denna förändring måst föregås af en sak, nemligen en upplysning, hvil ken hvarken skolor eller pressen ännu voro vuxn att gifva. Hr Wallenberg hoppades, att den tider ock skulle komma, men ännu såg han ej denn: dag randas. I ett enda fall ansåg han en förän dring för närvarande behöflig, nemligen i afseende å bolagens rösträtt. Det var missnöjet med denn: rösträtt, som väckt det lifliga intresset för frågar och bragt den under diskussion, hvilken utar detta missnöje ej skulle uppstått. Hr Wallenberg bade ock hos riksdagen motionerat, att bolagens rösträtt skulle upphöra samt öfverflyttas på delegarne i bolaget, hvarigenom ock den samlade kraften af bolagets makt skulle upphäfvas. Hvarje bolags delegare borde skatta för sin iottandel. Genom att öfverföra rösträtten från 25 direktioner på lottegarne, skulle icke mindre än 9000 personer blifva röstberättigade, åberopande talaren exemplet från ett af våra grannländer samt sökte visa, att de praktiska svårigheter, gom uppreste sig mot denna förändring, kunde öfvervinnas. Mot en möjligen blifvande progressiv beskattning anmärktes slutligen, att en sådan skulle medföra, att bolagen komme i den högst beskattades kategori, att en kollektiv inkomst skulle tierdubbelt taxeras. Hr Natmanns förslag ansåg hr Wallenberg endast föranleda frågans undanskjuande för dagen och gå ut på att vältrac hela besvär ret på regeringen, som genom ett sådant uttalande, som hr Naumann önskat, skulle få veta precist lika mycket gom förut. Han anslöt sig till hr Dreijers servation, anseende det göra detsamma i hvad Dr stadsfullmäktiges framställning inkom till st. Friherre Liljexerantz fann den föregående talavens skäl ej så bevisande som yanligt var från det vållet. Nämnde talare hade anmärkt, att man sträfvade att upphäfva principen för valen. Den nuarande lagstiftningen hade satt 1o såsom röstmaxinum; man föreslog en modifikation bäri, siffrans iedflyttande, sålunda fortgående på en redan berädd bana, hvilket icke var något upphäfvande af len -bestämda principen. Samme talare hade äfen begagnat ett sätt att argumentera, som förnade uppmärksammas. Han hade nemligen pått, att det yrkande blifvit framstäldt, och den irhopningen uttalad, att rösträtten måtte utsträcas till hvarje svensk man. Om någon sådan utträckning fanns icke ett ord i komiterades utlåande; frågan vore blott att på ett lämpligare sätt fräga och fördela rösträtten. Han hade äfven åstått, att de mindre bemedlade ej skulle egna amma uppmärksamhet åt allmänna angelägenheer som de rikare, Härvidlag hade han talat om ågot som icke var bevisadt, och att konstruera wvilka åsigter man behagade om obekanta saker, ore ganska lätt. Hvad man visste var, att några å konfiskerat inflytandet på valen till skada för lertalet, anmärkande talaren mot hr Hazelius, att u förevarande angelägenhet mer än alla andra ;erörde den stora massans intressen, och att lika tet som de mindre bemedlade borde berättigas tt taga så mycket som helst ur de rikares fickor, e rikare borde tillåtas beskatta de fattigas fickor. tt största delen af de röstberättigade faktiskt ore uteslutna från valen detta var obestridligt, kasom att t. ex. ett bolag inom en valkrets kunde fverrösta hälften af de väljande. Under sådant örhållande måste påståendet, att alla äro röstbeättigade, betraktas som ett uppenbart hån. Om efterrättligheten i den nuvarande röstgrunden oro alla ense, men att afgöra hvar strecket borde ättas hade sig icke så ji Ett maximum af 20 öster ansåg talaren utgöra en lämplig medelväg, när det öfvervägande inflytandet derigenom skulle lldelas dem som egde öfrer 2600 rdr inkomst: )e medelstora förmögenheternas representanter oro också de mest intresserade, ej de stora förvögenheternas. Då emellertid friherre Liljencrantz j hyste någon förhoppning att se sin önskan reaserad, och han ansåg mindre vigtigt, att någon iffra bestämdes, utan trodde att detta lämpligast unde öfverlemnas åt statsmakterna, förenade han gi hr Naumanns förslag. Mot hv Wallevbergs åstående, att bolagen ej skulle utöfvat synnerligt flytande vid valen anmärktes, att detta yttrande öreföll mycket anspråkslöst, då erkändt var, att et inflytande bolagen utöfvade var förtryckande. Hr Naumann: Det var en hård dom; som en rad talare behagade fälla öfver mitt anspråkslösa irslag, att detsamma skulle vara egnadt att unanskjuta frågan. Men då detta omdöme icke är otiveradt, torde jag få lita derpå, att hvar och I annan finner förslaget egnadt att framhålla fråan just der den bör framhållas, då deremot ett ifall till beredningsutskottets förslag skulle vara ktydigt med frågans undanskjutande. Det har lifvit tadladt att frågan vältras (såsom ordet ll) på regeringen. Öfvertygad att Stockholms ade riksdagsmän inför nationalrepresentationen amhålla denna maktpåliggande angelägenhet, anig talaren, att intet kunde vara mera önskligt r regeringen — som, ehvad den tager initiatiler från riksdagen emottager ett förslag till nande eller förkastande, har sin väsentliga el i derna lagstiftning — än att erhålla upplysingar, hvilka, då vi rätt betänka regeringens igt och böjelse att vårda sig om rikets bästa i Ja riktningar, skäligen icke kunna betraktas såmm en på densamma vältrad börda. fir Mankell sade sig ogerna vilja uppträda mot 1 person, menande hr Hazelius, hvilken han ärade ch vördade, men han fann sig dertill föranlåten, i yrkandet på lika rösträtt blifvit stämpladt såm bevis på politisk :blindhet. Hr Mankell trodde arare, att det vittuade om politiskt förutseende, ch fästade den ärade talarens uppmärksamhet i, att då hr M. sagt, att hans åsigt delades af fiera isen valmän, hade han ingalunda stödt sig på en stora massan, hvilken ban föröfrigt, i mottt mot br Hazelius, trodde både förstå och ega lja att bevaka sina intressen, samt ej heller vara L lätt att leda från sin öfvertygelse, som en anen tal. förmenat. NR Hr Belrling fann sig öfverraskad af yttrandet, kt det vore likgiltigt, om stadsfullmäktige uttade sig i frågan eller icke. Detta uttalande skulle tid ega en viss betydelse för hela landet. Iandning af hr v. Kremers förslag meddelade han en upplysning, att af de 11,000 röstberättigade iom hufvudstaden, som egde en röst, hade under ;rlidet år 6000 personer ej betalat skatten. Han stod från sitt yrkande och instämde i hr Nauannons förslag. Hr Wallenberg förmenade, att man icke längre unde tala om en princip, då godtycket blitvit utt i dess ställe, och frågade, med anledning af en upplysning hr Behrling lemnat om de många restlängden uppförda, huru det vid sådant förlande skulle gå med hr Mankells qvot. Anig bolagsfrågan vara af största vigt raoed hänseide till den allt mer och mer till lif väckta as;ciationsandan. Huru litet en förändring i röstrunden påkallades, derom vittnade bäst den stora kgiltigheten för valen. Beskyllningarne för öheula yttranden, hån o. s. v. vore intet bevis. Men m de röstande talrikt samlades vid valurnan, då ade man fått bevisni; Tal. hyste ingen räddela ir den föreslagva förändringen, men han trodde j på någon särdeles verkan deraf, åberopande xemplet af den nya valord ingen för engelska