Aftonbladet – 7 december 1868, sida 3

Jen osökt glädtighet vore de egenskaper, so! lisynnerhet utmärkte honom. Visserligen i Jej dessa tillräckliga att skapa en i den hö ;igre komedien verkligt stor författare och de blef Blanche heller aldrig, men han gaf p .Isidan af det eljest gängse filantropiskt väl menande, prosaiskt docerande och sentimen talt pajazzoaktiga komediskrifveriet en ser qvicka och friska arbeten som den svensk publiken, efter nära 30 års förlopp ser me oblandad och oförminskad glädje. Han in Itager, om än något olika vår TIostrup, un I gefär samma plats vid den svenska teater som denne vid vår. Hans första stycke p Idetta område var Positivhataren,. Pjese I gjorde stormande lycka och efter den följd len serie andra, af hvilka vi blott skola nämn: Jenny eller Angbåtsfärden, Magister Bläck stadius, Hittebarnet, Rika Morbror, 1846 och 1946,, Ett resande Teatersäll skap m. fl. Det nya i poesien hemtas all tid ur lifvet sjelft, icke ur böcker; så var de också med Blanche. Ur lifvet hemtade ha allt, ur böcker mycket litet. Stockholmslif vet har säkert ingen, kanske med undanta; af Bellman, studerat så i botten som han. Just på grund häraf måste han ocksi kunna prestera något icke vanligt som. romanförfattare. Man kan i minnen från han: I skoltid, i de lokalstudier och folktyper, son möta oss i hans romaner och Berättelser liksom se förberedelserna till hans komedier om än de senare i allmänhet trädt tidigare fram för offentligheten än de förstnämnda Dock går han på detta område som oftast de franska författarnes fotspår. Men originel och sjelfständig är han i sina små berättelser, der han framlägger Stockholmsetyderna utan den vidlyftiga lånta apparaten, der han, så att säga, blott bjuder på behörigt utstyrda anekdoter, i hvilka den karakteristiska accenten alltid är skarpt markerad. Här är Blanches egendomliga, qvicka stil utvecklad till sin största fulikomlighet. Den är briljant, ty den är skarp som diamanten och öfverallt slipad i tacetter. Den lyser i regnbågens alla färger och i dess prisma brytes om hvarandra löjen och tårar, tankar och svärmeri, kärlek och fantasi, allt utom det tråkiga och det grundliga. Ingenting gör mannen gammal till den grad som politik, har Blanche en gång sagt, nolikt i ett ögonblick, då han rätt lifligt de, att politiken var tråkig och han icke grundlig nog för den. Och dock var det tiken, som gjorde Blanche gammal, unskönt han på senaste tiden blef en smula politisk. Det är snarare den med n aftagande förmågan att producera, som väliade att han i vissa hänseenden blef ett uff sin popularitet, som skoningslöst fö in i offentliga värf, hvilka för hon: egde något annat behag än det populuriteten skänker. Med en stor samhällsfråga har dock Blanche på fullt allvar sysselsatt sig, det var den frivilliga skarpskytterörelsen. Han bar i i egentlig mening verkat som orgauisatör, utan han har upplifvarde och ledande stått första ledet af de passiva och I der skiftande inflytelser fö sin popularitet, kanske mest på den i att han stod oberörd af de försök, som i början ;jordes att nedtrycka rörelsen, ja till och med högt uttalade sin åsigt gentemot inflytelserika motständare med de orden, att pskarpskytterörelsen skulle för Sverge blifva ett värn mot inre och yttre fiender. Men herligheten af Blanches inflytande och popularitet låg dock förnämligast i hans rsonliga älskvärda och fängslande egenskaper, Han var ett så fulländadt mönster at en Stockholmare, att han helt naturiigt nåste vara utomordentligt afhålien af hufrudstadens befolkning. Blanche var angenäm i sällskap, men han redlät sig aldrig till att vara en qvickhetsägare; man såg bonom tvärtom ofta sitta st och sluten och aldrig hörde man honom äga till en person något sårande. Blanche tyckte icke om att bli motsagd och sjelf motsade han högst ogerna någon. Jm man i ett sällskap blef oense, teg han nligtvis, tills han fann ett lämpligt tillle att leda samtalet i en annan riktning. n tyckte heller icke om ett strängt loiskt genomfördt resonnemang. Han uppattade allt med fantasien och känslan och ans nttrycksform var derför raskheten, ! nekdoten, aforismen. På grund häraf var an också i allmänhet långt mindre öfverygande än öfvertalande. Det var förnämgast denna hans egenskap, somgjorde hoom till folktalare. Ofta hände det vid folknöten eller dylikt, om ordningen blifvit störd ller tålamodet uttömdt, att man icke kunde inna något annat medel att lugna massan n genom att omtala, att Blanche hade beärt ordet, och detta medel slog aldrig fel. Det var den lefvaude menniskan som var lanches studium i lifvet. Han hadeistränare mening hvarken sinne för historien, de xakta vetenskaperoa eller de bildande konterna, men menniskan i hyvardagslifvet hade an studerat och förstod han att skildra. )ch detta torde väl också vara nog för att van kan förstå hvilken förlust den svenska tteraturen lidit genom hans död och med vilken sorg svenska folket mottagit budskaet derom. ar sn RR